f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 234 tad mot straffklientelet ansåg Lundstedt vara föga verklighetsanknutet. De åtgärder som borde riktas mot klientelet var i stället att i möjligaste mån minska skadan av frihetsberövandets nedbrytande krafter. Lundstedt ansåg att det vara grundläggande för ett samhälle att ha en strafflag, vars förebyggande funktion var att väcka fruktan hos människors medvetande för straff men framför allt i det undermedvetna genom straffets moralbildande verkan. Folkpartisten G A Mosesson gick i polemik med Lundstedt. Han reagerade mot att Lundstedt framställt brottslingen som en martyr utan skuld och han menade att det viktigaste var straffets sonande betydelse, och att känslan av skuld blev väckt under straffets avtjänande.854 Därutöver ansåg han inte att lagförslaget var omvälvande utan såg det som en kodifiering av nu gällande lag och ett uttryck för medborgarandan. Samma idé ventilerades även av bondeförbundets O EWerner som anförde attVL inte var revolutionerande utan ett steg ytterligare i en under lång tid pågående process med att nydana verkställighetsordningen. Därför kunde utvecklingen inte heller tillskrivas enskilda personer såsom inledningsvis hade anförts av statsrådet Zetterberg.Werner instämde med Zetterberg beträffande beslutet att lagfästa principen i 24 § om“fasthet och allvar”, vilket måste ses samman med kriteriet om aktning för människovärdet såsom en trygghetsfaktor. Flera kommunistiska riksdagsmän framhöll att de hade avtjänat fängelsestraff och delgav nu kammaren sina erfarenheter från landets fängelser. Axel Nordström i Kramfors framhöll att lagförslaget sanktionerade vad som på administrativ väg hade börjat praktiseras inom fångvården.Nordström var en av motionärerna bakom motionen1945:650 i AK, och han ansåg att lagtexten och straffteorierna inte överensstämde i alla stycken. Han var också kritisk till flera lagrum och menade att eftergifter för konservativa krafter även präglade målparagrafen. Nordström var vidare starkt kritisk mot möjligheten i förslaget att på administrativ väg förlänga frihetsstraffet (76§).Han påtalade vidare att det var viktigt att åtgärderna koncentrerades på att förebygga återfall genom effektiva behandlingsåtgärder, vilket han ansåg tidigare inte varit fallet inom fångvården. Nordström var en av tillskyndarna till att ge anstaltsnämnden beslutanderätt i frågor om de intagnas behandling.855 Dessutom såg Nordström24 § om 854 AKprot. 1945:40, s. 54. 855 Göta Rosén var skiljaktig i SLB. Hon ansåg att anstaltsnämnden skulle ha medbestämmande för att få kraft bakom de synpunkter som framfördes rörande fångbehandlingen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=