f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 232 epokgörande delar i förslaget.Till dessa hörde främst cellstraffets principiella avskaffande och tillkomsten av den individualpreventiva behandlingen genom differentiering av de intagna. Den påbörjade utbyggnaden av öppna anstaltsformer möjliggjorde, enligt Zetterberg, en omdaning mot en modern fångvård och han framhöll även att öppna anstalter hade prövats i reformens riktning med gott resultat.848 Zetterberg avrundade sitt anförande med en straffteoretisk diskussion, i vilken han hänvisade till juristprofessornVilhelm Lundstedts inställning att huvuduppgiften med frihetsstraff var den indirekta moralbildande funktionen hos den breda allmänheten. Det var det omdebatterade tillägget av utskottsförslaget rörande målparagrafen (24 §), där FLUhade infört tillägget att de intagna skulle behandlas med “fasthet och allvar”, som hade väckt statsrådet Zetterbergs tvekan.849 Zetterberg menade att det var av vikt att framhålla att tanken inte var repression, utan tillägget måste beaktas i samband med den betydelse som fästes vid människovärde i lagtexten. I den efterföljande riksdagsdebatten blev reformen positivt mottagen över alla partigränser. Folkpartisten Thorwald Bergquist anförde att reformen var genomgripande och bröt en hundraårig tradition. I det närmaste gällde fullständig enighet i FLU, bortsett från reservation rörande 45 § om den öppna anstaltsvården. Reservationen hade framförts av högermannen Linnér från FKoch socialdemokraten Gezelius samt folkpartisten Rylander från AK som menade att den fängelsedömde som regel skulle inleda straffet i sluten anstalt. Linnér uttryckte en positiv inställning till lagförslagets grundtanke men tog upp den reservation där han medverkat till behandling. Linnér menade att öppna anstaltsformer inte hade tillräcklig allmänpreventiv effekt och avskräckte allmänheten när folk fick kännedom om anstaltsförhållandena. Linnér jämförde i uttalandet situationen för gemene man som i regel förde ett strävsamt liv och hade det påvert.Avslutningsvis menade han att strafftiden i regel var för kort för individualpreventiva åtgärder men straffets karaktär borde trots allt ha en avskräckande verkan. . Högermannen Siljeström hade enligt egen utsago tidigare varit kritisk men ändrat inställning. Reformen beskrev han som en ny epok inom fångvården genom att undantag blev regel och tvärtom. Han påpekade att straffets ändamål var samhällsskyddet genom individual- eller allmän848 FKprot. 1945:38, s. 32. 849 Motsvarade prop. 25 §.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=