f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 208 Förslaget om att individualisera fångbehandlingen kritiserades i åtskilliga remissyttranden. Direktör Zetterlund ansåg att lagutkastet var en labyrint av detaljstyrning rörande fångbehandlingen. Zetterlund menade vidare att den individuella behandlingen var omöjlig att införa i praktiken, vilket inte minst gällde de fysiska aktiviteterna som gymnastik. Detta, anförde han, berodde på anläggningarnas begränsningar men även på ointresse från de intagna. Zetterlund förespråkade bevarandet av cellstraffet och framhöll att låsta celldörrar var att föredra även under arbetstid. Långholmsdirektören Axi kritiserade lagförslaget för bristande kännedom om de praktiska förhållandena i fängelserna. Axi underströk även att behandlingsidén inte skulle mottas väl av de intagna, vilka säkerligen betraktade förfarandet som orättvist och gynnade ett “gunstlingssystem”. Flera instämde i kritiken och menade att den individuella behandlingen ledde till “dalt” med intagna. Dessutom gav direktören Rut Grubb uttryck för flera styresmäns fruktan för ordningen och säkerheten på de planerade anstalterna. Det framfördes även kritik mot att frihetsstraffets grundsyn skulle bygga på individualprevention. LäkarenWiking tillhörde skeptikerna beträffande prohibitiva inslag, och framhöll att en standardhöjning i fängelset från preventionssynpunkt var en “fasa”.Wiking menade dock att de negativa effekterna av reformen kunde motverkas genom ett ökat användande av påföljderna internering och förvaring. Dessa reaktionsformer hade en avskräckande effekt och var därför lämpliga från samhällsskyddssynpunkt. Det lämnades sex yttranden över förslagets 26 § som utgjorde den målstyrande paragrafen. Flera fångvårdsdirektörer menade att en klar sammanfattning av syftet likväl saknades, eftersom26§ inte hade samma klarhet somFSt 18§ avseende behandlingens egentliga målsättning. I allmänhet underströk man avsaknaden av satsen att fostra kriminella till ett laglydigt och samhällsnyttigt liv. Därtill väckte formuleringen att intagna skulle behandlas “människovärdigt” negativa reaktioner.Att använda begreppet “människovärde” i detta sammanhang sågs som en förolämpning mot fångvårdskåren. Fångvårdsdirektör Rut Grubb anslöt sig till kritikerna och invände mot lydelsen att:“motverka skadlig inverkan av fängelsevistelsen”. Hon menade att detta stadgande stod i konflikt med frihetsstraffets princip och ledde till att hela verksamheten i anstalt blev utdömd. Den ständiga konflikten mellan utökade lättnader och brist på medel i fångvården kom till uttryck i remissyttrandena. De lättnader i restriktioner som föreslogs bemöttes med tvivel. Det gällde exempelvis utvid-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=