de l i i 175 reformarbetet. I den Italienska skolans anda fördes de tidsobestämda straffen fram som ett alternativ inom fångvården. Redan i detta skede fanns intentionen att utveckla registreringen av olika kategorier av intagna, där informationen skulle tillämpas för att utforma en lämplig verkställighet på för ändamålet avpassade anstalter. I anslutning till den omskrivna föreläsningen i Stockholm presenterade Nyman en informell förteckning den21 april 1934, som innehöll riktlinjer för kommande reformarbete.610 Vikten av att färdigställa pågående förslag till “allmänna bestämmelser om fångarnas behandling och vård” sågs som avgörande, vid sidan av att kartlägga generella målsättningar för 1930-talets fångvårdsarbete. I skrivelsen gav man även en bild av samtidens syn på och studier av så kallade kriminella element. För att tillgodose behovet av att kartlägga och systematisera brottslingar krävdes att det, dels inrättades ett centralarkiv för fångvården, dels genomfördes kriminalbiologiska undersökningar av fångar. Att på detta sätt inventera fångklientelet betraktades som en förutsättning för att differentiera straffverkställigheten efter de enskilda fångarnas karaktär. Det underströks att hänsyn skulle tas till de internationella frågorna om regler rörande fångars behandling, bland annat skulle en omläggning av fångvårdens statistik påskyndas under samverkan med de andra skandinaviska länderna. I denna tidiga skrivelse behandlades också frågan om fångvårdspersonalens utbildning. Samtidigt genomdrevs förändringar av1916årsVL som huvudsakligen bestod i lättnader av isoleringen genom att undantag fick ske från den obligatoriska cellvistelsen, även om lättnaderna i praktiken enbart innebar möjligheter för fångarna att under arbetets gång få glänta på celldörren eller utföra relevanta ärenden inom anstaltsområdet.611 Trots att förespråkarna för en fängelsereform representerades av en tongivande krets saknades inte företrädare som ville bevara existerande fångvårdsordning.Till skaran av dem som på åtskilliga områden förespråkade förefintlig ordning sällade sig överdirektör Gustaf Masreliez. Han ansåg att bilden av en verkningslös fångvård var felaktig, och genom skrivelse daterad den29 augusti 1933replikerade Masreliez att målet med frihetsstraff främst var att fostra fångarna till laglydiga och samhällsnyttiga medborgare. 610 RA, SLB, 33:1. 611 SFS 1934:130. Lag om ändring i vissa delar av lag 24 mars 1916:90. 612 PM, justitiedepartementet, 29augusti 1933, överdirektör Gustaf Masreliez. SLB33:1. Citat s. 2. Se även SvJT1933, s. 601.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=