f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 170 Av den historiska bakgrunden framgår att åtskilliga partiella reformer skedde under de första decennierna på 1900-talet när fångvården professionaliserades, institutionaliserades och “förvetenskapligades” som ett redskap för en modern, rationell kriminalpolitik. Sannolikt var cellsystemets accelererande kostnad en av de starkast bidragande orsakerna till att fångvårdssystemet ifrågasattes och i samband med landets ekonomiska prioriteringar under krigsåren påskyndades reformarbetet. Detta ska ses mot bakgrund av att förespråkarna för institutionsvård alltjämt var framträdande på 1930-talet, då isoleringen sågs som ett skydd för fången och en milstolpe i 1800-talets fångvårdspolitik. Debatten om straffarterna fick delvis klasskaraktär. Det ansågs stötande att välsituerade fångar gavs möjligheter att vinna ekonomiska fördelar. När restriktionerna luckrades upp medförde det reella lättnader för straffarbetsfångarna. Paradoxalt pekar resultatet av denna studie på att fängelsefångarnas situation inte förbättrades märkbart under 1900-talets första hälft, inte bara på grund av att ekonomiska möjligheter inte längre gavs att förvärva lättnader eller utföra eget arbete. Kolonianstalterna innebar i realiteten likartade villkor som för straffarbetsfångarna. Kriminalvetenskapliga intressen som i sin yttersta form uppgick i rashygieniska rörelser fanns i fångvårdspolitikens ytterkanter, även om det var tydligt att kriminella inte ställdes i centrum för någon eugenisk kampanj. Att inventera och registrera klientelet på institutioner blev visserligen ett användbart redskap, vilket inte minst utredningarna av frågorna om sterilisering och lösdriveri visar. Kriminella utgjorde dock en utsatt grupp som ofta reflexmässigt stämplades som rashygieniskt defekta och därmed potentiella kandidater för eugeniska åtgärder. Det är därför inte överraskande att Statens rasbiologiska institut hade koppling till fångvården och genomförde kriminalbiologiska studier av fångar. Kriminalbiologin hade sina uppbackare i både riksdagen och fångvårdsbyråkratin men det stannade i huvudsak vid detta. Ledande aktörers inflytande på reformen och deras ståndpunkt har undersökts för att klargöra den ideologiska bakgrunden till 1945 år verkställighetslag. Fem aktörer utvaldes genom sitt frekventa deltagande på aktuella arenor: Karl Schlyter, Olof Kinberg, Herman Lundborg, Else Kleen ochAndersVilhelm Lundstedt. I deras skugga verkade tongivande fotfolk i form av fängelsedirektörer som SvenAxi och vårdanstalten Halls Gunnar Rudstedt, inte sällan skeptiska mot den individualpreventiva ideologins implementering i reformarbetet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=