f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 162 i fångvårdsanstalten av främst läkare utifrån kriminalbiologiska kriterier. Avsikten var delvis att genom eugeniska åtgärder få bukt med brottslighet av ärftlig natur utifrån kunskap om de kriminella. Erikson markerade särskilt att klassificeringssystemet och undersökningsförfarandet var standardiserat enligt rekommenderat internationellt mönster för fångkommissioners arbete, bortsett från vad han beskrev som de “nytyska” dragen. Slutligen nämnde han nio kriminalbiologiska centrum som var knutna till fångvårdsanstalterna i Tyskland. Där sökte man kartlägga kriminalitetens utveckling, sociologiskt miljöinflytande och slutligen medfödda medicinsk/biologiska egenskapers betydelse för kriminaliteten. Eriksson menade att den svenska kriminalvetenskapen saknade motsvarighet till dessa forskningsanstalter och således fanns inte möjligheter att genomföra medicinska undersökningar. I Sverige fanns bara det av professor Olof Kinberg skapade och ledda kriminologiska centralarkivet och det 1938 tillkomna centrala klientregistret, vilket Eriksson inte ansåg motsvara de forskningsanstalter som tillhandahölls i Tyskland.563 Torgny Lindberg drog i en artikel följande år i SvJT paralleller till den belgiska fångvården, kännetecknad av en långt driven differentiering av klientelet under straffverkställigheten. Belgien hade tidigt utformat centrala anstalter där klassificeringar utifrån medicinska och antropologiska undersökningar skedde vid särskilda laboratorier även på det vanliga klientelet. Undersökningarna inriktade sig på fysiska och psykiska särdrag, såsom brister i karaktär och fostran, men även annan information som yrkesanlag etc. Undersökningsresultatet låg sedan till grund för fördelningen av klientelet på straffanstalterna.564 Kriminologer framförde kritik mot utvecklingen i länder somTyskland och Italien, där samhällsvetenskapligt inriktad teoribildning var undantag på 40-talet. ITyskland bedrevs en ideologiskt präglad kriminalbiologisk vetenskap, medan utvecklingen i USA var den omvända där kriminalsociologin var dominerade, något som ansågs kunna undergräva kriminalbiologin.565 Dessa kriminologiska inriktningar förenades i synen på frihetsstraff som modell för att rehabilitera brottslingar, även om skälen var olika teoretiskt motiverade. Enligt miljöperspektivet kunde behandlingen kompensera de brister som en dålig social miljö genererade, 563 Qvarsell, 1993, 250 f. 564 Straffverkställighet i Belgien. SvJT1939,Torgny Lindberg, s. 706. Där straffanstaltens klientel fördelades i grupper som exempelvis bestod av fysiskt debila, tuberkulösa, förstagångsförbrytare etc. 565 Amerikansk kriminologi. SvJT1941,Torgny Lindberg, s. 906.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=