de l i i 149 75 procent av klientelet. Han riktade kritik mot att “medellöshet” ofta var orsak till uteblivna betalningar; strafflagen fick härigenom karaktär att vara “en av våra mest upprörande klasslagar”.502 Han hävdade likaså att lagen var förkastlig utifrån kriminalpolitisk synpunkt “i det att de vänja massor av människor vid fängelselivet”, och att dessa sedan “icke i fängelset se samma avskräckande institution som förut”.503 Slutligen gav han uttryck för den grundläggande välfärdspolitiska ståndpunkten att kriminal politiken hängde samman med övergripande sociala åtgärder i samhället: Auditoriumtalet hade föregåtts av ett inledande reformprogram år 1932, och Schlyter återkom i sitt decemberanförande på Auditorium1934 till de punkter i programmet som han fann angelägna.505 Dit hörde betydelsen av att genomdriva partiella nydaningar utan att avvakta en genomgripande strafflagsreform och det fortsatta arbetet med den allmänna strafflagsreformen som, enligt Schlyter, borde ske “främst på grundval av professorThyréns lagutkast”. I den tredje, och för detta arbete avgörande punkten, upptog Schlyter reformering av straffverkställigheten och fångvården.506 Fångvårdsreformen var, enligt statsrådsprotokollet, initierad i och med den av Hagströmer genomförda utredningen angående viss koncentration av fångvården. Redan i detta sammanhang fördes frågan fram om en “sammansmältning” av vanligt fångförvar beträffande straff502 Schlyter, 1935, s. 11. 503 A.a. s. 13. Schlyter underströk att ungdomsbrottslingar fick “sin behandling så lagd, att största möjliga likhet i behandlingssättet inom ungdomsfängelset och vid anstalter utan fängelsekaraktär åstadkommes”. Han poängterade betydelsen av att villkorlig dom användes för unga brottslingar om möjlighet fanns att de “låta sig rätta”. Schlyter ansåg i nära anslutning att så kallade alkoholistbrottslingars behandling borde avskiljas från den egentliga fångvården. 504 A.a. s. 17. 505 Det var, enligt Sundell, 1998, s. 93, i realiteten Heuman som i sitt arbete i justitiedepartementet utformade Schlyters kriminalpolitiska program år 1934. 506 Enligt Schlyter omfattade reformen även behandling av unga förbrytare och konkret borde ungdomsfängelser inriktas på en “rationellt organiserad yrkesutbildning”. Särskilda åtgärder krävde även alkoholistbrottslingar och övriga som begick brott av “lättjefullhet”; kategoriseringar som överensstämde med bland andra Thyréns definition av kriminella till följd av “oordentligt eller lastbart levnadssätt samt parasitism”. Schlyter, 1935, s. 24. “Viktigare än alla reformer på fångvårdens område och viktigare än att genom strafflagsreformer bortrensa ytterligare ett antal brott ur strafflagen eller mildra på straffskalorna är att genom sociala reformer förändra den miljö som skapar fängelsekunderna.”504
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=