de l i 129 skedde på en säkerhetsanstalt. Eftersom påföljden var betraktad som en skyddsåtgärd, omfattades de intagna inte av arbetsplikt under verkställigheten. Internering ådömdes sällan i praktiken och även den nya förvarings- och interneringslagen som trädde i kraft år 1946 tillämpades restriktivt. Ungdomsfängelser inrättades år 1938 och avsåg ett klientel från 18 till 21 års ålder. Lagtekniskt ansågs påföljden vara konstruerad som ett straff, men likställdes i de flesta sammanhang med en skyddsåtgärd. Närheten till verkställighet i vanligt fångförvar är tydlig.“Förordning angående vård och behandling för dem som ådömts ungdomsfängelse” år 1938skilde sig från den förordning som rörde det vuxna klientelet såtillvida att det i lagmotiven underströks vikten av uppfostring och utbildning för ungdomsklientelet. Tiden i anstalt var i enlighet med individualpreventiva hänsynstaganden i princip tidsobestämd, begränsad av att frihetsberövandet kunde fortgå under högst fyra år.Ungdomsbrottslingarna blev utskrivna på prov efter godkännande av en särskild ungdomsfängelsenämnd, men flertalet lämnade fängelset efter att ett år avtjänats.437 I den individualpreventiva ambitionen ingick att bryta isoleringen under straffverkställigheten. Tidigare hade isolering av fångar minskat genom den utsträckta arbetsgemenskapen, som permanentades genom en lagändring år 1934.438 De följande åren ökade statsmakternas strävan att stärka kontakten under tiden i fängelse mellan fångar och samhället. Det skedde bland annat genom ett sakkunnigförslag, som talade för att vistelse i fängelse, som tidigare formellt varit ovillkorlig, borde följa den öppna fångvårdens princip. Det innebar att vistelse utanför anstalten vid besök hos sjuk närstående eller för begravning av närstående (11a §) omfattande en dag kunde medges av fångvårdsstyrelsen.439 I samma riktning verkade införandet av den så kallade obligatoriskt villkorliga frigivningen år 1943, vid sidan av den tillämpade fakultativa frigivningen.440 Disciplinärenden hade reglerats genom administrativa förfaranden, huvudsakligen i 1910 års FSt, trots att disciplinåtgärderna fick långtgående verkningar för den enskilde fången. 1937 års riksdag fick därför ta ställning till om disciplinärenden måste införlivas i lag, och det föreslogs därutöver en ändring så att strafftiden kunde frånräknas högst 14 dagar vid 437 SFS 1935:343, Lag om ungdomsfängelse, i laga kraft 1938. 438 SFS 1934:130, Lag om ändring i vissa delar av lag 24 mars 1916: 90. 439 Prop. 1937:209 gällande ändringar av VL 11a §, 13 §. Jfr FSt regler om permissionsinstitutet. 440 SFS 1943:691, Lag om villkorlig frigivning, i laga kraft juli 1946.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=