de l i 125 surssvaga. Fångkolonier och specialanstalter för utvalda fångkategorier kom att bli vanligare inslag i anstaltsbilden vid sidan av centralfängelser, straffängelser och kronohäkten under 1920-talet.420 I motiven till 1916års VLslog man fast att avsteg fick ske från en likriktad fångbehandling i syfte att individualisera straffverkställigheten. Detta avvek från den grundläggande intentionen bakom likhetsprincipen, som syftade till att alla intagna skulle behandlas lika under straffets avtjänande. Det innebar att förutsebarheten minskade för fångarna under strafftiden, samtidigt som en individualiserad verkställighet ökade kraven på fångvårdsmyndigheterna. Isoleringssystemet hade gynnat likriktning och när cellstraffet började luckras upp medförde det att kraven på enhetlighet och anonymitet urholkades. Enhetligheten hade även haft en symbolisk funktion. Den kom till uttryck i straffångarnas fångdräkter och tjänstemännens uniform.421 Kontakt mellan intagna gick inte längre att förhindra i öppna anstalter och att använda ansiktsmask blev exempelvis frivilligt för fångarna. Då likformigheten blev mindre restriktiv ökade möjligheten till nyskapande, men det var inte ett regelrätt hänsynstagande till individen, utan individualiseringen i fångarnas behandling var till för att utkristallisera kategorier av intagna. Johan Thyrén bidrog till en “kollektiv individualisering” i sitt lagstiftningsarbete på 20-talet. I lagstiftningsförslaget förespråkade han vikten av att skilja ut olika kriminella grupper, exempelvis alkoholister, recidivister eller mentalt sjuka brottslingar. Men indelning av fångar utifrån diverse kriterier var inte något okänt begrepp inom fångvården, utan det nya låg i att lagstiftaren underströk att kategoriseringen var avgörande för att identifiera en resocialiseringsmodell för varje enskild brottsling.422 420 Tvångsarbetsanstalter insorterades under fångvårdsstyrelsen. Enligt SCB 1911 fanns 4centralfängelser, 15straffängelser,23 kronohäkten, länsfängelset i Malmö och rannsakningshäktet i Stockholm. 421 Tjänstedräkten var strikt reglerad i FVS:s cirkulär 1939:9 angående nytt beklädnadsreglemente, som stadgade i 1 § 1 mom. att tjänstemännens uniformsplikt innebar “fullständig uniform”. RA, SLB. 33:1, fångarnas ökade frihet symboliserades från 1920-talet av möjligheten att raka sig, innan hade enbart att tukta skägget varit tillåtet. 422 FVS:s cirkulär 1938:9angående kategoriindelning av personer intagna i statens fångvårdsanstalter, m.m.Tolv kategorier omfattade exempelvis häktade, tvångsarbetare, straff-, fängelse- och bötesfångar. 4.6.2.3 Klassindelning av fångar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=