lisering av anstaltsväsendet och slutligen nya straffarter och andra avgörande reformer. Inledningsvis ska JohanThyrén skildras i egenskap av den mest framträdande förespråkaren för den individualpreventiva synen på verkställighetens utformning under 1900-talets tre första decennier. Johan Thyrén var professor i straffrätt vid Lunds universitet från 1894 och tillika universitetsrektor 1916-1926.Han var politiskt aktiv som“högervilde” i AK från 1909, och blev även justitieminister under den frisinnade liberalen Carl Gustaf Ekmans första ministär 1926-1928.Thyrén var influerad av den sociologiska skolan och Christian Häthén har framhållitThyréns idégemenskap med skolans främsta företrädare von Liszt.397 Han hävdade att den individualpreventiva modellen krävde en någorlunda långvarig och ingående behandling utan avkall på kraven om rättvisa och rättssäkerhet i samhället. I verket “Straffrättens allmänna grunder” utvecklade Thyrén tesen att kampen mot brottsligheten måste föras genom förebyggande åtgärder med avsikt att påverka samhällets närmiljö. Människan hade en fri vilja, och det var genom att påverka denna vilja utifrån en förening av förbättring, oskadliggörande eller avskräckning, som de kriminella kunde återanpassas. Kategoriseringen av fångar borde basera sig på yttre och inre kännetecken, och det framgick att vissa grupper betraktades som degenererade.398 Thyrén fick i februari 1909 i uppdrag att fullfölja reformen, dels gällande straffets syfte, dels vad beträffar straffsystemets utformning. Detta resulterade i det uppmärksammade arbetet “Principerna för en strafflagsreform”.399 Där genomarbetade han SL:s rättsteoretiska grunder.Han hävdade att allmänpreventionens krav tillgodosågs genom att relatera 397 För en mer ingående redovisning av Thyréns verk 1907-1914, Häthén, 1990, s. 171 ff. 398 Thyrén, 1910, s. 32. Den akuta brottslingen tillhörde inte den patologiska gruppen av fångar utan situationens omständigheter hade utlöst den kriminella handlingen (avskräckas). Den andra kategorin bestod av dem med svag karaktär och i denna grupp återfanns de prostituerade, spelarna, alkoholisterna och andra som tillskrevs en flegmatisk karaktär (förbättras). Den slutliga samlingen av brottslingar var kroniker och dessa bar på oförbätterliga kriminella anlag (inkapaciteras). 399 Principerna för en strafflagsreform, I-III, 1910-1914, varav del I är av störst betydelse för föreliggande arbete. f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 120 4.6.2.1 Johan C.W.Thyrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=