de l i 117 visningsregler utmärktes av otydliga strafformer och gärningsbeskrivningar. Tillrättavisningsreglernas användning var inte heller föremål för kontroll eller central granskning, till skillnad från disciplinstraffen. Detta medförde i praktiken att tillrättavisningar kunde överstiga straffstyrkan hos milda disciplinstraff.385 Genom bland annat Karl Staaffs ställningstagande och agerande i denna fråga blev det formellt lagfäst att korrektion inte skulle klassificeras som bestraffning.386 Resultatet blev således en rättssäker straffskipning men fortsatt rättsosäkerhet när det gällde själva de disciplinära åtgärderna. Kommittén förespråkade ytterligare åtstramningar rörande disciplinstraff, vilket kan sättas i direkt samband med de skärpningar som genomfördes vid verkställighet av korta frihetsstraff med hårt nattläger och mörk cell.387 I civil strafflagstiftning hade ett halvår tidigare en kommitté under hovrättspresidenten J. E. Elliot, i vilken ävenThyrén ingick, lagt fram ett förslag som krigslagskommittén kunde bygga vidare på. Elliotgruppen föreslog år 1902en skärpning av korta straff med hårt nattläger och mörk cell för att poängtera den avskräckande effekten i allmänpreventiv anda.388 Två av de mest tongivande liberalerna, Staaff och Hedin, såg den olösta frågan om militär rättssäkerhet som ett avgörande hinder för genomförandet av ett försvarsbeslut byggt på principen om allmän värnplikt. Klassindelningen var fortsatt föremål för kriminalpolitisk debatt sedan den aktualiserats under 1800-talet. Erfarenhet av dessa system inhämtades från utländsk rätt, där progressivsystemet främst utvecklats inom den irländska fångvården under ledning av fångvårdsdirektörenWalter Frederick Crofton.389 Systemet byggde på att verkställigheten inleddes med 385 Karl Staaffs ställningstagande ledde till att korrektionen fick karaktär av “icke straff ”. Se SLKF 212 § rörande tillrättavisningsregeln. Staaffs agerande fick, enligt Nygren (1977, s. 82-88), rättssäkerhetskonsekvenser, inte minst genom kommitténs svaga kunskaper om tillrättavisningspraxis. 386 Nygren, 1977, s. 82.Tillrättavisningsregeln i SLKF 212 §. 387 Nygren, 1977, s. 168 Jfr skärpningar som Staaff genomförde under sin tid som justitieminister i anslutning till Elliotkommitténs arbete i NJA II 1907. 388 A.a. s. 78. 389 “The Irish progressive system” utgick från en skala som indelade fångar i fyra grader. Fängelsevistelsen avslutades på öppna “övergångsanstalter”med ringa eller ingen bevakning.Tiden i fängelse kunde kortas genom villkorlig frigivning. Crofton pekade på den frigivnes svårigheter och underströk att straffet påbörjades när fången lämnade anstalten. 4.6.1.3 Progressivsystemet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=