uttryckta förutsättningar. Det klassifikationssystem som reglerades enligt 1910 års FSt baserades huvudsakligen på arbete och strafftid.372 Straffarbetsfångarna tillerkändes genom progression ökade förmåner, men i övrigt fick de hålla till godo med vad anstalten tillhandahöll. Härigenom gav progressionssystemet fångvårdspersonalen ett redskap att belöna intagna som följde föreskrivna regler. Fängelsefångarnas privilegier, å andra sidan, i form av underhåll och bekvämligheter inskränktes i VL 1906 genom krav på måttlighet och enkelhet. Kriminalpolitiskt gav detta uttryck för föreställningen att bättre bemedlade inte skulle kunna skaffa sig extra förmåner. Straffet symboliserade lagstiftningens krav på att upprätthålla ekvivalensprincipen, eftersom individuella avvikelser under verkställigheten stred mot att alla behandlades lika. I enskilda fall avgjorde befattningsinnehavare på fängelserna huruvida avvikelser fick ske, exempelvis vid sjukdom.VL:s restriktiva skrivning begränsade möjligheten att fritt utveckla verksamheten eller fatta beslut på ad hoc-basis. Kommunikationen med omvärlden genom brevkorrespondens och besök blev restriktivt reglerad. Fängelsetiden omgärdades av omfattande inskränkningar för att undvika kontakt mellan de intagna, och vid de få sammankomster som förekom avskärmades fångarna från kontakt med varandra. Det finns åtskilliga exempel på denna avidentifiering.Vid gudstjänst använde vissa anstalter så kallade cellskåp för att motverka kontakter mellan fångarna.De enskilda promenadgårdarna var utformade för avskildhet.Tidvis användes även huvor för att dölja de intagnas identitet vid förflyttning inom anstalten. Direkt efter det att 1906års restriktiva VLvunnit laga kraft vidtogs förändringsarbete mot en friare syn på fångvård.Detta blev märkbart genom att ökad öppenhet mot samhället förespråkades, men framför allt genom att nya påföljder infördes utan frihetsberövande inslag.373 De nya påföljderna gav uttryck för prohibitiva strävanden samtidigt som de individualpreventiva behandlingsidéerna kan skönjas. Det gällde lag om villkorlig dom, liksom lag om villkorlig frigivning1906, av vilka den senare var tilllämplig på straffarbetesfångar med dom överstigande två år, efter det att 2/3 av strafftiden avtjänats.Villkorlig frigivning ställde krav på skötsam372 Jfr 1916 års kommittébetänkande. 373 För att förhindra att barn ådömdes fängelsestraff under samma villkor som vuxna, tillkom år 1902 lag om tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare. Se Kumlien, 1994. f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 114
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=