Densvenska domstolsorganisationen har under historiens gång genomgått stora förändringar och så har även uppfattningen skiftat om hur domstolsrummet skall utformas och fungera. Under tiden 1734 – 1970 gällde den ordningen att det var invånarna i härader och tingslag som själva skulle bekosta och underhålla sin egen domstolsbyggnad. I 1734 års lag fastställdes att tingshuset skulle rymma en sal så stor som krävdes och två kammare. Lagen gav i övrigt inga särskilda riktlinjer för hur bygget skulle utföras, utan häradsborna fick bygga efter eget huvud och förmåga. De c:a 350 tingshus som finns bevarade från den aktuella perioden har i den bebyggelse- och arkitekturhistoriska forskningen ägnats liten uppmärksamhet. Eva Löfgren, författaren till föreliggande arbete, har tagit till sin uppgift att undersöka tingshusets utformning med utgångspunkt från ett antaget samband mellan form och funktion. Efter att ha utrett frågan om hur tingshusen var tänkta att se ut i jämförelse med det faktiska resultatet, ägnar sig författaren åt frågor som vilka funktioner husen avsågs fylla, vilka de byggdes för och slutligen hur de sedan kom att användas. Uppmärksamhet ägnas även åt de sociala strukturer som kom till uttryck i tingshusets utformning och användning. Författaren har därvidlag valt en tvärvetenskaplig metodansats. De bebyggelse- och arkitekturhistoriska analyserna integreras med rättshistoriska aspekter, vilket ger en djupare förståelse av sambanden mellan domstolslokalens utformning och de rättsliga regleringarna. De vetenskapliga analyserna illustreras av ett rikt bildmaterial. Författaren sätter vidare in ämnet i ett internationellt forskningssammanhang, vilket ger intressanta perspektiv på den svenska utvecklingen. Studien både vidgar och fördjupar kunskapen om en viktig del av vår kulturhistoria inte minst dess rättskulturella sida. www.olinfoundation.com
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=