rummet och r ä t te n 63 tion i rätten var likväl befäst.152 Modéer betona också vikten av att den juridiska utbildningen i landet förbättrades vid samma tid.153 Hur förändringen från lekmannadomare till formellt utbildade och tillsatta jurister vid häradsrätterna genomfördes i praktiken är svårt att få grepp om.När den danske historikern Christian Molbeck reste i Sverige i början av1800-talet erfor han “att man i Sverige, der man i titelsjuka icke gifver oss något efter, har långt flere Lagmän och Häradshöfdingar, än som verkligen äro tjenstgörande.Ty en Häradshöfding, som tjent flere år, får utan svårighet titel av Lagman, och många Procuratorer [advokater], som aldrig hafva varit Domare, få Häradshöfdingenamn, ehuru besynnerligt det än låter, att den som har Domarenamn, uppträder såsomAdvocat för en Rätt.”154 Även om noteringen tycks orimlig och andas missförstånd, skulle Molbecks erfarenheter kunna tyda på att titlar och roller ännu i det tidiga 1800-talets häradsrätt var något otydliga. Den judiciella revolutionen hade emellertid ett långsamt förlopp. Även om det under 1600-talet skedde många förändringar vad gäller det formella ramverket, präglades arbetet vid häradsrätterna trots allt av kontinutitet, mycket fortsatte att vara sig likt även efter 1600-talets centralisering och professionalisering. Björn Furuhagen visar att sockenrättsskipningen fortlevde under hela 1700-talet, trots Karl XIs åtgärder, många ärenden hamnade fortfarande inte i rätten och att den förlikningssträvan som enligt ovanstående resonemang präglade tiden före den judiciella revolutionen, dominerade ännu det vardagliga livet i socknarna.155 I vissa avseenden utgjorde häradstinget ett redskap för centralmakten att utöva vertikal kontroll, men det var också eller kanske framför allt spelplats för den lokala sociala kontrollen.Många människor deltog vid tingen, vars funktion som lokal offentlighet innebar att samhällets normer tydliggjordes just där. Byggandet av funktionsspecifika tingshus bör ses i ljuset av denna situation, där kronan grep in och försökte strama upp och kontrollera en rättsskipning som dittills hade byggt på lokal praxis, engagemang och social kontroll.Att också i rumsliga termer institutionalisera tingshållningen torde ha varit en viktig pusselbit i detta arbete. 152 Kunglig Förordning 18 december 1823, respektive 19 juli 1872. 153 Modéer 1997, s. 81. 154 Molbech, Christian, Resa i Sverige åren 1812 och 1813 af Christian Molbech. Öfversättning. Stockholm, tryckt hos Olof Grahn, Stockholm, 1815, s. 312. 155 Furuhagen s. 148-149.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=