rummet och r ä t te n 606 man i kylskåpet förutom mjölk och smör? Hur ofta badade man? Skulle man lägga matta på parketten? Och balkongen, vad gjorde man på den? Så småningom lärde vi oss.”1009 Hur man betedde sig i det nya hemmet framgick inte av utformningen, det var en kunskap de fick erövra. Eftersom klassresa är textens tema återkommer författaren till å ena sidan tryggheten, å andra sidan främlingskapet i och inför rummet.Visserligen är det inte i första hand det byggda han avser utan relationerna som utspelar sig i det,men de två går inte att skilja åt.Allt som inträffar i Ambjörnssons text händer någonstans och det är de skiftande betydelserna av detta någonstans som driver skildringen framåt. På det mest självklara vis sätter han därmed fingret på det väsentliga sambandet mellan sociala relationer och rum. Med Henri Lefèbvres ord frambringar människors relationer det rum som i sin tur både möjliggör och upprätthåller deras relationer. Lefèbvre var sociolog, och i slutet av 1960-talet låg det i tiden att som forskare vända sig till subjektet och receptionen, och från objektet och avsändaren.Med sin huvudidé att rummets betydelser definieras av vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra i det tycks han ge uppslag till förändringar av rådande sociala strukturer. Även det minsta avsteg från förväntade rörelser i rummet innebär att relationer utmanas och människor erbjuds en möjlighet att göra sig fria från strukturellt betingade förhållanden. Det byggdas roll berör han emellertid inte och elva år efter att La production de l’espace utgavs första gången påpekar han med anledning av sin samtidskritik att han beklagar att studien inte tydliggör hur arkitekturen använder rummet. I arbetet intresserar han sig för hur byggnadsprogram, ritningar, föreställningar och sinnliga erfarenheter skapar rummet, men trots att det utgör en förutsättning för handlingen väljer han att inte inkludera det byggda i förståelsen av rumsproduktionen. Det hamnar liksom mellan stolar i hans modell. Mitt arbete omfattar emellertid det byggda, och strävan har varit att (också) förstå tingshusen som just byggnadsverk, hur de har satt ramarna för verksamheten och relationerna som utspelar sig i dem och hur användningarna har följt eller trotsat de av arkitekturen uppsatta villkoren. Källmaterialets begränsningar när det gäller undersökningen av den rumsliga praktiken har periodvis gjort arbetet svårt men jag har valt att fullfölja det tredelade perspektivet trots att bilden i vissa fall inte har kunnat bli annat än fragmentarisk. Den första, vaga insikten att tings1009 Ambjörnsson, s. 72-73.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=