rummet och r ä t te n 604 centrala gångstråk mitt i staden, i min tolkning som en reaktion mot den dittills rådande situationen. Idén att rummet där rätten samlades skulle skiljas ut och separeras från andra rum i människors dagliga geografi, tycktes också omfatta en föreställning om domstolens verksamhet som skild från vardagens sedvanliga och distinkta sociala relationer och informella konflikthantering. I 1700-talets och i stor utsträckning även1800-talets samhälle efterkoms dock föreställningen bara i vissa delar av landet. I många härader valde bönderna att använda de utrymmen som redan stod till buds, det vill säga att upplåta lokaler som hade en annan huvudsaklig funktion. De delade inte idén att rättsskipningen krävde ett rumsligt särskilt och för ändamålet utformat tingshus och i flera avseenden tycks förfarandet rationellt. Det gagnade lokalerna bäst att de användes regelbundet. Oavsett om det på tingsstället fanns ett regelrätt tingshus eller en gästgivaregård var häradshövdingen och skrivaren alltid tillresta. De professionella domarna var resande i rättsskipning och förde en ambulerande tillvaro med handlingarna i en kappsäck.Måhända var det också av den anledningen som det funktionsspecifika tingshuset skrevs in i lagen. Salsplanen, som tillämpades i hälften av de nybyggda husen kring sekelskiftet 1800och i en majoritet vid slutet av seklet, var förvisso en enkel rumsdisposition i den meningen att den erbjöd få alternativa rumsliga konfigurationer. Redan i de sexdelade salsplanerna kan dock urskiljas en strävan att särskilja olika aktörer och verksamheter från varandra, och gruppera andra. Anledningen till att planen en gång introducerades som en lämplig rumsdisposition hade sannolikt att göra med utformningen av boställena och mönsterritningarna som låg till grund för dem. Det märkliga är att rumsdispositionen dominerade tingshusbyggandet under 1800-talets senare del vilket jag tolkar som att sedvanan upphöjdes till markör. Byggnadstypen signalerade offentlighet. Det fanns dock andra lösningar som var bättre lämpade för ändamålet och att tillämpa salsplanen erbjöd redan på 1700-talet svårigheter att tillgodose tingshållningens behov. I regel sökte man avhjälpa bristerna genom att komplettera och modifiera den symmetriska lösningen.Konventionen var emellertid så härdig att många arkitekter kring sekelskiftet 1900 valde att gestalta tingshusens huvudfasad som om den dolde en salsplan medan huskroppens utformning och rumsdispositionen avslöjade föreställningar om en konsekvent uppdelning av verksamheter och aktörer. I tingshusen som de utformades kring sekelskiftet 1900 innebar funktionssepareringen inte bara att människor separerades utan också att de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=