rummet och r ä t te n 602 form av användning som var tillåten och förväntad vid en tidpunkt, var ännu oacceptabelt gränsöverskridande vid en annan. 1950-talets tingshus inrymde också personalbostäder och på flera orter samsades domstolen med den kommunala verksamheten i samma byggnad. I det avseendet kvarlevde förfarandet att låta tingshuset fylla många funktioner, men nu var det ännu mer reglerat, inte minst genom den rumsligt genomgripande uppdelningen av verksamheter och övriga användningar.Mångfunktionalitetens rumsliga villkor innebar få överlappningar av verksamheter, den handlade snarare om samlokalisering inom byggnaden, men utan samröre. De periodiska användningarna hade i stort sett upphört och om tingshusen hade andra funktioner var de lika permanenta som domstolen. Personalbostäderna som ofta var fler än tidigare präglade inte längre miljön och även om nämndemännen höll kalas efter kontorstid skedde det planenligt. De disponerade till och med inritade och särskilt utformade utrymmen avsedda just för ändamålet. En annan grupp, som till skillnad från nämnden (och notarierna, biträdande domare, häradshövding, advokat, åklagare, vittnen och parter), inte gavs särskilda och benämnda rum i ritningarna, men som i hög grad kom att prägla bruket av tingshusen, var de kvinnliga biträdena vid domsagokansliet. Deras dagliga närvaro märktes vare sig i bygghandlingarna eller i arkitekturen, trots att de ofta bildade majoritet i personalgruppen och hade verkat vid häradsrätterna sedan flera decennier. Som aktörer i tingshusen var de förbisedda men inte oförutsedda, och i allmänhet fanns ett rum planerat och byggt som expedition där de förväntades utföra sitt arbete. I den meningen kan deras rumsliga praktik inte sägas trotsa det byggdas gränser, utom möjligen i så måtto att de arbetade många på en liten yta. Vad innebar det för tingshusets betydelser att brukarna vistades i det i olika roller och med olika motiv, såsom skedde under 1700- och större delen av 1800-talet när mantalsskrivningar, uppbördsstämmor, konfirmandundervisning och andra lokala behov trängdes med tingshållningen? Den upprepade, återkommande erfarenheten av rummet är en viktig aspekt.Om det första besöket i byggnaden ägde rum tidigt i livet, och man därefter vistades i den med viss regelbundenhet inträdde till slut vanan.Tingshuset blev ett välbekant rum och gränserna för vad som var tillåtet och otillåtet att göra i det, och när, blev en del av det sociala livets regelverk. I det avseendet måste en av de viktigaste förändringarna i tingshusens förflutna sägas inträffat när de tillfälliga användningarna försvann från byggnaderna. Det skedde i samband med att regel-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=