rummet och r ä t te n 596 skyldige, som ofta yttrade sig gemensamt med häradshövdingen, lade fokus på användningen och på vikten av att huset rymde vissa funktioner. Däremot uttryckte de sig mer sällan om rumsordning och formfrågor, och när det hände var det i pragmatiska ordalag.Aktörernas olika utgångspunkter gav ibland upphov till skillnader i de framställda förslagen, och de hanterades på olika sätt beroende på tidsskede, lokala förutsättningar och enskilda individers inflytande i planeringsprocessen Vid sekelskiftet 1800 förekom ofta att överintendentsämbetets arkitekter modifierade rumsdispositionen i tingshusbyggnadsskyldiges förslag. De vanligaste ändringarna bestod i att förbindelserna mellan rummen, den rumsliga konfigurationen, möjliggjorde ett särskiljande av den rättsliga verksamheten. De lokala aktörernas idéer om hur tingshus skulle utformas arkitektoniskt och rumsligt framstår i några avseenden som oreflekterade; placeringen och utformningen av enskilda byggnadselement bekom dem inte nämnvärt. Deras uppfattning om fasadgestaltningen överensstämde dock nästan alltid med överintendentsämbetets vilket pekar på att de hade en generell idé om hur de ville att tingshuset skulle te sig. Symmetri skulle råda och huvudentrén placeras i mittaxeln, oavsett vilken rumsdisposition som tillämpades och hur många blindfönster symmetrin krävde. När det gällde det funktionella innehållet i de planerade tingshusen var de lokala aktörerna mer bestämda och gav inte vika för överintendentsämbetets arkitekter när dessa strök funktioner som de hade föreslagit.Till slut lät man de egna behoven styra. Vid sekelskiftet 1900 tycktes alla inblandade i byggprocessen sträva i samma riktning, nämligen till att skapa ett praktfullt tingshus som motsvarade den nya tiden och på samma gång bottnade i det man formulerade som traditionen. Inom tingslagen förekom i och för sig röster som förespråkade mer anspråkslösa byggnadsverk, av ekonomiska skäl eller för att stora stenhus ansågs oändamålsenliga och omotiverat påkostade. De tingshusbyggnadsskyldiges ombud som hade uttryckt sådana åsikter valdes emellertid sällan till ledamöter i tingshusstyrelsen eller byggnadskommittén. Förutom initiala meningsskiljaktigheter om tingshusens utformning, som upphörde så fort beslut hade fattats, rådde därför i regel enighet i planeringsarbetet. Under den här perioden ingrep överintendentsämbetet endast i ett fåtal ärenden och inga skillnader framgår mellan byggherrens och de anlitade arkitekternas respektive gestaltningsidéer. Om sådana överhuvudtaget förekom avhandlades de muntligen. Juristernas intresse för tingshusens utformning, som bland annat kom till uttryck genom JO:s reseberättelser och nya lag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=