Sammanfattning och reflektioner 595 dispositionen. Beträffande material och konstruktion introducerades inga omvälvande nyheter; det förekom såväl fullmurade hus som betongstommar, medan tegel var det dominerande fasadmaterialet.Redan på 1910-talet hade enstaka arkitekter valt att bryta upp det monolitiska tingshuset i flera kroppar och nu togs lösningen upp på nytt. Den radikala funktionsseparering som genomfördes redovisades också tydligt i fasadgestaltningen och byggnadsvolymernas disposition. Olika huskroppar inrymde olika verksamheter och för första gången fick kanslidelen nästan lika mycket utrymme i byggnaden som salen och de till förhandlingen hörande rummen.Därutöver gavs allmänhetens väntrum en jämförelsevis mer påkostad utformning. Salen förändrades i det avseendet att rättens ledamöter var de enda aktörerna som hade sin plats på podiet,vilket konsekvent avgränsades från parternas utrymme av den täckta fronten på rättens långa bord. Parterna försågs med fasta möbler, ofta i samma utförande som rättens och framför den främsta åhörarbänken placerades ett skrank som tjänade som stativ för pressens skrivpulpeter. Sammanfattningsvis kan konstateras att de funktionsspecifika tingshusens utformning kring sekelskiftet 1800 styrdes av ett redan fåtal etablerade formkonventioner, även om det saknades en given byggnadstyp. Strax före nästa sekelskifte, samtidigt som man upphörde att timra tingshus, valde arkitekterna att ta fasta på och utveckla en av dessa konventioner, salsplanen, vilken etablerades i de stadsmässiga stenhusen som den gängse rumsdispositionen. Efter andra världskriget bröt man med symmetriidealet vad gäller såväl rumsdisposition som fasadschema och gav tingshusen en funktionsuppdelad plan som också redovisades i exteriören. Undersökningarna av byggprocessen pekar på hur de inblandade aktörernas föreställningar skilde sig åt sinsemellan och vid olika tidpunkter eller, rättare sagt, hur aktörerna lade vikt vid olika aspekter. Under större delen den studerade perioden intresserade sig kunglig befallningshavandes och det centrala rättsväsendets företrädare i första hand för att tingshus uppfördes och i viss mån var, däremot ägnade de lite kraft åt utformningen. Arkitekterna, såväl de statliga företrädarna inom överintendentsämbetet som de privatpraktiserande, betonade kommunikationerna och hur domstolens verksamheter och aktörer förväntades ta plats och förhålla sig till varandra i byggnaderna. TingshusbyggnadsAktörer i byggprocessen. Om position och skillnader i föreställning och intresse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=