rummet och r ä t te n 594 allenarådande tingshusbyggnadstyp, men vid sekelskiftet 1800hade det likväl utkristalliserats ett antal huvuddrag som karaktäriserade de flesta tingshus. Dessa timrades som medelstora boställen i en våning, prydligt klassicerande och symmetriska till sin fasadgestaltning och med en rumsdisposition i vilken tingssalen låg antingen i byggnadens mittaxel, eller vid gaveln. De nyheter avseende material och konstruktion som introducerades i de nybyggda tingshusen under 1800-talet överensstämde också med dem som präglade boställenas byggnadsskick i allmänhet. Vad beträffar tingssalen förekom olika rumsformer och dispositioner av den fasta inredningen. Att möbleringen av salen inte reglerades eller var på annat sätt given innebar bland annat att olika lösningar gällande podium och skrank tillämpades, även om variationerna var små. Vid sekelskiftet 1900 hade de murade konstruktionerna ersatt timmerhusen, och med tidsenlig stildräkt och påtagligt större dimensioner visade byggnaderna nu likheter med städernas stenstadsarkitektur. De uppfördes dock fortfarande som solitärer med ett symmetriskt fasadschema. Det fanns också tingshus med en symmetrisk entréfasad, men en rumsdisposition och baksida som präglades av asymmetri. Besökaren kunde känna igen sig, formspråk och proportioner var välbekanta, men till sitt inre visade arkitekturen en större komplexitet än fasaden signalerade. Under 1900-talets första decennium förekom dessutom enstaka tingshus i vilka den oregelbundna rumsdispositionen också tillläts komma till uttryck i byggnadsvolymens och entréfasadens utformning. 1920-talsklassicismen, som även präglade 1930-talets tingshus, innebar dock att arkitekterna återgick till de symmetri- och mittaxelprinciper vilka man tidigare hade visat sig beredd att lämna. I stort sett tillämpades en typ av rumsdisposition i tingshusen uppförda under decennierna efter år 1900, nämligen den förstorade salsplanen. Som tidigare bildade vestibul och sal byggnadens centrala del kring vilken ett större antal rum och i synnerhet kommunikationsytor var disponerade. Rumsordningen vid den här tiden kännetecknades av en högre grad av funktionsuppdelning på så vis att de utrymmen som användes under tingen samlades på en sida av salen, medan kansliets rum förlades till den andra. Salen kunde se ut på olika sätt men i jämförelse med tidigare generationers tingshus hade den blivit både större till ytan och fått högre, ibland dubbel takhöjd.Till skillnad från tidigare hade också podium och skrank etablerats som regelmässiga inslag, liksom särskilda åhörarbänkar. På 1950-talet förändrades de nya tingshusens utformning väsentligen och då i första hand byggnadsvolymen och rums-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=