rummet och r ä t te n 587 domarens rum fortfarande längst in i strukturen. I de nya husen tog också nya medarbetare plats, men deras existens annonserades vare sig i ritningarna, i andra bygghandlingar eller i dagspressen. Kvinnorna som arbetade i kansliet var ibland till och med i majoritet sett till antalet anställda, och likväl förblev de på pappret osynliga.Aktörer som däremot tog större plats än någonsin i tingshusens historia var nämndemännen vars kalastradition institutionaliserades via arkitekturen, ironiskt nog strax innan den försvann. Jämför vi arkitekturen i skånska Degeberga, som beskrevs i föregående kapitel, med Sollefteå framkommer att den medgav olika spelregler beträffande möjligheterna att upprätta och vidmakthålla kontrollen över avgränsade områden i byggnaderna. Som struktur eller rumssyntax visar tingshuset i Sollefteå samma egenskaper som1950-talshusens dispositioner. Till skillnad från situationen i Degeberga var tidpunkt inte en viktig faktor för aktörerna i Sollefteå eftersom arkitekturen tillät de olika världarna att fungera parallellt och aktörerna att bibehålla sina respektive territorier. Däremot blir frågan om företräde svårare att besvara. I teorin styrde självfallet tingshållningens och häradsrättens behov användningen och utformningen av tingshuset. I praktiken däremot framstår häradshövdingefamiljens varande i tingsmiljön som ett slags dominerande vardagsliv som verkade territorialiserande. En annan aspekt som kan diskuteras i sammanhanget är den territorialitet som hembiträdenas och notariernas rörelser i byggnaden gav upphov till.Tingshuset tycks så att säga ha uppmuntrat människor till att upprätthålla sina områden,men frågan är vilken betydelse social position hade för (det medvetna eller omedvetna) ianspråkstagandet av rummet och vidmakthållandet av kontrollen? Kökstrappan, som också ledde till jungfrukammaren var hembiträdenas, vaktmästarens och varubudens domän och den var lika privat som häradshövdingefamiljens trappa. Samtidigt hände det då och då att häradshövdingens barn använde den, trots att de var medvetna om att de därmed befann sig utanför det medgivna territoriet. Precis som tidigare rymde tidens nya tingsmiljöer olika men samtidiga verksamheter, och människorna som verkade i dem rörde sig med självklarhet i skilda omlopp. Som vi såg i föregående avsnitt var arkitekturen i än högre grad än i de äldre tingshusen utformad så att utrymme gavs åt aktörerna att cirkulera utan att mötas. 1950-talets tingshus var samtidigt domstolar och flerbostadsmiljöer som var präglade av både tradition och nya sociala rörelser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=