domstol e n s nya byggnad 195 0 - tal et 586 hövdingens hem i samband med tingspredikan som hölls en gång om året. Det var samma märkvärdiga ritual varje år och inför begivenheten anlitades en kvinna som kokerska och extra serveringspersonal. I Sollefteå fanns inga möten eller konflikter som var kopplade till tingsplatsen som territorium.Tingshuset var visserligen en offentlig institution men byggnaden låg isolerad bakom ett villastaket i stadens utkant, och trädgården var familjens privata. Det enda rum som ömsom var privat, ömsom offentligt var gårdsplanen som ena dagen var mötesplats för allmänhet och nämndemän inför förhandlingarna, och andra dagen en plats där barnen lärde sig cykla. Av Hans Turéns skildring framgår att barn och notarier tycks ha överskridit vissa gränser för vad som var tillåtet i detta halvoffentliga rum. Kanske kan handlingarna ses som exempel på hur den tidsvillkorade territorialitet som var kopplad till platsen, ibland faktiskt genererade konflikter. Det kan argumenteras att bostadsfunktionen, och i synnerhet häradshövdingens bostad, innebar att professionaliseringen och i viss mån demokratiseringen av rättens rum med svårighet kunde uppfyllas. För det första var tingsplatsen därmed inte offentlig, den fungerade inte som en medborgarplats utan som en hierarkiskt uppdelad bostadsmiljö. En del av trädgårdarna öppnades inte för allmänheten och i den mån tingshusbyggnadsskyldige hade råd och möjlighet fortsatte man att upprätthålla prägeln av privat sfär.Därutöver kunde inte personalen mötas som jämlikar på den arbetsplats som domstolen utgjorde, då somliga av dem automatiskt hade större förtrogenhet med och kunde göra större anspråk på rummet. Den nya rättegångsbalken uppmanade till nya beteenden i domstolen och tanken var att de nybyggda tingshusen skulle underlätta för förändringarna. I många avseenden gjorde de också det, men dels rådde det osäkerhet beträffande vilka lösningar som bäst motsvarade de nya kraven, dels var arkitekturen ingen garanti för att aktörerna plötsligt skulle axla sina nya roller. Som episoden från Kristianstad antydde förblev häradshövdingen i många salar den givna centralfiguren, med eller mot sin vilja. Det var fler än han som skulle ändra sig. De nya husen visade sig öppna och rumsligt tillgängliga, samtidigt som funktionssepareringen aldrig gav gemene man, tingsmenigheten, anledning att passera förbi notariens dörr eller än mindre häradshövdingens. I det avseendet hade ingenting förändrats, i rumsordningen låg Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=