domstol e n s nya byggnad 195 0 - tal et 584 vinden som en stor lekplats och det var också via vinden de hittade vägar, över takbjälkarna,mellan jungfrukammarens och notarievåningens trapphus, som arkitekturen sökte hålla åtskilda: “Från den nedre vinden ledde en stege upp till en taklucka. Från den övre delen av stegen kunde man med lite akrobatik och våghalsighet krångla sig över till den övre vinden”, berättar Hans Turén, son till dåvarande häradshövdingen.1002 Som exempel på hur barnen tänjde på gränserna för vad som var tillåtet i tingshusmiljön hände det också att de klättrade på fasadens stegar och spaljéer hela vägen upp till det lilla utkikstornet på salsdelens tak. Att det var förbjudet är inte märkligt, men det visar att barnen inte hyste och inte heller tvingades hysa den form av respekt för miljön som tingssökande sannolikt gjorde. Det förekom också att de valde att ta kökstrappan till köket, den trappan som annars bara var avsedd för “hembiträdena, serveringspersonal, varubud, ‘springpojkarna’, Granholm [vaktmästaren] och en och annan tiggare.”1003 Barnen hade den outtalade tillåtelsen att göra det, medan det hade uppfattats som en överträdelse om häradshövdingens hustru hade valt den vägen. Den stora trappan var med lika stor självklarhet endast häradshövdingefamiljens och deras besökares territorium. Det var med andra ord inte bara arbete och bostad som hölls åtskilda, utan också aktörerna inom respektive verksamhet. Alla som bodde i miljön disponerade och använde en egen, separat entré, förutom notarierna som hade en gemensam uppgång till sina rum. De störde inte heller och kunde inte heller kontrolleras av övriga boende i huset, såsom hade skett i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då de, liksom jungfrun, ofta hade ingått i häradshövdingens hushåll. På 1950talet hade den patriarkala relationen mellan häradshövding och notarie som tidigare generationers notarier tvingats uppleva, börjat ersättas av ett mer professionellt förhållande mellan junior och senior jurist, även om det dröjde flera generationer innan förändringen var tydlig. Förfogandet över ett eget rum på vinden bidrog till frigörelsen och som de biografiska skildringarna antyder gjorde också notarierna tingshuset till sitt. Deras vardag var helt och hållet bunden till byggnaden, i första hand eftersom arbetsdagarna var mycket långa. Carl-Edvard Sturkell skriver om normala arbetsveckor på mellan60och70timmar, Ernst Leche om notariens sängkläder som var nedfläckade av bläck efter att 1002 Utdrag ur de kommentarer och förslag på nya formuleringar som Hans Turén skickade till mig efter vår intervju, 2005-08-30. 1003 Turén.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=