rummet och r ä t te n 575 sionerna männen emellan drog ut på tiden.Tillslut var kvinnorna tvungna att komma ut från toaletten, skamsna och lite ängsliga. Episoden gick till historien som en lustig anekdot men den talar också om maktförhållanden och om upplevelsen av otillåtet rumsligt ianspråkstagande. En av huvudprinciperna som styrde och präglade utformningen av de nya tingshusen var separering av både funktioner och aktörer.Målet var att alla verksamheter, om vi nu kan kalla boende för verksamhet, skulle kunna äga rum samtidigt utan att störa eller bli störda av varandra och därmed skulle också tingshusets brukare slippa mötas annat än vid valda tillfällen, på valda platser i byggnaden. Tingshusvaktmästarens hustru skulle inte (behöva) använda samma entré för att komma till sin lägenhet som nämndemännen för att nå sitt rum, häradshövdingens barn skulle inte (behöva) passera genom allmänhetens väntsal på väg till skolan, nämnden skulle inte (behöva) möta parter och vittnen innan förhandlingarna inleddes etc. De rumsliga gränser som upprättades mellan de olika verksamheternas anvisade utrymmen, var sällan absoluta i den meningen att människor inte kunde röra sig i varandras vägar, men att göra det innebar likväl ett överskridande. För en nämndeman var det inte brukligt att vänta bland allmänheten i den stora trapphallen, för att därefter stiga in i salen och upp på podiet. Och om landsfiskalen, åklagaren, valde att nå sin plats genom att gå via podiet hade det sannolikt blivit illa sett och till och med förtjänat en tillsägelse av ordföranden, även om det inte var omöjligt.Arbetet på kansliet fortgick även under förhandlingarna, men som domsagobiträde märkte du likväl en skillnad i jämförelse med andra dagar på så sätt att häradshövdingen och notarierna var frånvarande samtidigt som fler människor uppsökte expeditionen. Det fanns brukare som ofta kom att överskrida de rumsligt betingade men samtidigt lösliga gränserna. En av dem var tingshusvaktmästaren, en annan var hans barn och/eller barnen till häradshövdingen vilka bodde i tingshuset. I många domsagor var förhållandena för 1950-talets tingshusvaktmästare på många vis de samma som vid sekelskiftet. Bostad ingick oftast som en tjänsteförmån och arbetsuppgifterna var sig lika; det handlade om att utöva allmän tillsyn över tingshuset, iordningsställa salen inför tingen, bistå rätten, övervaka förhandlingarna, hantera eventuella häktade och vittnen etc. Samtidigt hade situationen förändrats. I personalgruppen tillhörde vaktmästaren vare sig juristerna eller kanslipersonalen och även om Tingshusvaktmästaren, överallt och ingenstans
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=