domstol e n s nya byggnad 195 0 - tal et 542 des.Ofta bestod förändringen i att rättens bord fick formen av en halvellips gjord i ett stycke, istället för en form lik den som föreslogs i byggnadsstyrelsens normalplan där mittdelen markerades. Istället för två skrank, som bildade en opraktisk ficka, ett “dike”, mellan det främre skranket och rättens bord, kom den täckta fronten på rättens bord att utgöra den enda avgränsningen mot parterna.Notarierna fick plats vid rättens sida istället för mellan vittnet och domarsätet. Ett bra exempel är Umeå, där man också valde att avvika från arkitekten Karlströms ritningar och anlita en särskild inredningsarkitekt, John Kärnhagen, som ritade såväl möbler som armaturer. En originell detalj med möbleringen var att vittnesbåset försågs med ett mindre skrank, eller skärm, i samma utförande som rättens och parternas möbler. Vad beträffar parternas och vittnets bord skedde viktiga förändringar under 1950- och 1960-talen. I början av 1950-talet var parternas bord placerade nedanför podiet,men ofta var de ännu lösa, flyttbara och stod helt nära rätten.Till sin utformning harmonierade de med salens fasta inredning och rättens bord, även om flera av dem vid den tiden saknade täckt front. Det förekom också vissa finesser, såsom i Pajala och Umeå, där parternas bord var försedda med uppfällbara talarpulpeter infogade i bordsskivan, och som redan nämnts; fonetisk utrustning.Vittnesbåset, som nu blev allmänt, var oftast utformat med tre täckta sidor och en sarg, men anmärkningsvärt är att det ofta placerades kloss an eller ett kort stycke från domarsätet. På 1960-talet hade både parternas bord och vittnesbåset i regel blivit fasta, eller i varje fall tyngre, och vanligtvis var samtliga utformade som rättens bord, med täckt front. Den stora skillnaden från tidigare var att de hade flyttats påtagligt längre från podiet så att det bildades ett tomt utrymme mellan rättens och parternas platser. I enlighet med ritningarna anordnades platser för mellan40 och70 åhörare och bänkarna eller stolarna utgjorde också en del i den sammanhållna inredningen. Mellan parternas och åhörarnas platser löpte ibland ett skrank vars främsta syfte var att bära upp skrivpulpeter eller smala -bord som var tänkta att användas av pressens representanter.946 I Söderhamns tingshus löstes problemet istället genom att själva åhörarbänken försågs med skrivstöd som sköt fram ur bänkryggstödet. I samband med och under åren efter den nya lagberedningens genomförande 1948 gjordes ett stort antal om- och tillbyggnader av sekelskifteshusen, och det var i synnerhet salarnas inredning som förändrades. 946 I lokalpressens beskrivningar av de nya tingshusen under perioden 1950-1965 förekommer ofta hänvisningar till “pressplatser”1958.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=