rummet och r ä t te n 535 de. Därmed fanns inte heller under denna period en tingshusspecifik arkitektur, och precis som tidigare sorterade byggnaderna under den stora men till sin utformning tämligen homogena gruppen “institutionsbyggnader”. Skillnaden var att arkitekterna hade lämnat privatpalatsförebilden och etablerat en ny byggnadstyp utifrån andra förebilder. Vestibulen i de nya husen var utformad som ett påkostat och behagfullt uppehållsrum med genomtänkt ljussättning och konstverk. Det var förvisso en nyhet. I Skåne beskrev pressen rummet i Kristianstad som mycket vackert, med sitt grågröna golv av kolmårdsmarmor mot väggarnas röda råtegel.941 Också i Falköping berömde man entrén vars likaledes gröna marmorgolv, och därutöver en konstsmidd ledare av mässing, gav intryck av “proper tyngd.”942 Det fanns onekligen vestibuler i den äldre generationens hus som hade försetts med blankslipade kalkstensgolv eller till och med kryssvalv och takmålningar, men i sekelskiftesbyggnaderna riktades uppmärksamheten i huvudsak på salen. I de nya husen behandlades inte längre vestibulen som en pendang till tingssalen, även om de rumsligt sett alltid hörde samman, utan gavs en självständig gestaltning som satte rummet i fokus. Dessutom hade den relativt sett blivit något större, och som jag nämnde tidigare markerades det också i exteriören var den hade sin plats i byggnaden. Kort sagt kan sägas att vestibulen, eller foyén som den också kallades, hade fått en större dignitet och utformningen gav den en prägel mer av hotellobby än väntsal. Ännu var dock steget långt till den franska “salle des pas perdus”, eller centralhallen som Karin Arvastson och Cecilia Hammarlund-Larsson skriver om.943 Rummet hade enkel takhöjd och gav trots sin yta intryck av viss intimitet, inte minst tack vare materialvalen. I foyén uppehöll man sig i väntan på att förhandlingarnas skulle börja eller överläggningarna ta slut. Det fanns ingen annan anledning att befinna sig där eftersom expedition och kansli ofta hade en separat foyé. Medan man väntade kunde man använda någon av de få sittplatser som fanns anvisade, möbler speciellt framtagna för rummet men sällan utformade som salens stolar. I de flesta hus kunde man också vila blicken på ett konstverk, vilket jag strax skall återkomma till, och i andra kunde man rikta blicken genom fönstret eller rentav vänta utanför, vid fontä941 Kristianstads Läns Tidning, 1952-12-06. 942 Skaraborgaren nr 292, 1953-12-21. 943 Arvastson & Hammarlund-Larsson, s.90. Foyén i fokus
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=