domstol e n s nya byggnad 195 0 - tal et 506 och den generösa balkongen mot väster hörde inte till häradshövdingens våning eller kontor, utan till nämndemännens rum. Det var i alla delar ett nyskapande projekt som prisnämnden rekommenderade, och tingshusstyrelsen så småningom anammade. Märkligt nog presenterades inte något av förslagen i Arkitektur och inte heller när byggnaden stod färdig 1966 fick den rubriker i arkitektsammanhang. I jämförelse med de tingshus som Hans Brunnberg, dåvarande byråchef på byggnadsstyrelsen, ritade för domsagorna iVästervik,Oskarshamn och Kalmar, framstår de unga Uusmas och Sjöbergs förslag som fullständigt väsensskilt. Liknande planer, med byggnadskroppar kring en sluten gård, ritade också Artur von Schmalensee i Söderhamn och Åke Levhammar och Stig Lindgren i Borås, men där slutar också likheterna med dessa projekt.Tingshuset i Örnsköldsvik fick inte heller någon uppföljning i byggnadsstyrelsens projekt under 1970-talet då helt andra ideal kom att råda. I tingshussammanhang framstår byggnaden som en främmande fågel som accentuerar de andra projektens återkommande teman. Ändamålsenlighet som begrepp kom att rymma en ny dimension under 1960-talet då frågan om flexibilitet väcktes. Hans Brunnberg var en av de första att tala omflexibla tingshus. 1963 presenterade han ett förslag på nytt tingshus för Södra Möre domsaga i Kalmar, och i beskrivningen av det planerade husets förtjänster tar han upp dess flexibilitet.897 I sammanhanget betydde det att byggnadens struktur enkelt kunde omdisponeras och verksamheten tillåtas att växa eller krympa, men i själva verket förväntade sig samtliga inblandade enbart en ökning av domstolens lokalbehov. I Södra Möres tingshus liksom i de andra tingshusen på 1960-talet, kom flexibiliteten främst till uttryck i idén med de separata huskropparna vilken innebar att man lätt kunde addera ytterligare byggnader. Den stora tingssalen däremot, med sin takhöjd och sina stora fönsterytor, var inte flyttbar.Tingshuset var dock det första i landet som försågs med fler än en tingssal. I sin mest radikala form förverkligades flexibilitetskravet på 1970-talet i de tingshus som gavs likadant uttryck som institutionerna för statlig och kommunal förvaltning, och ofta samlokaliserades med någon av dem. Så var fallet i exempelvis Eskilstuna (1977), Sandviken (1977) och Filipstad (1985). Under 1980- och90-talen fortföljdes idén om samlokalisering, men de stora strukturalistiska komplexen övergavs för mindre och i mångas ögon mer lättavläsliga byggnader med tydligare funk897 Björkman, Liss-Erik, Till tings i Södra Möre, Kalmar, 1970.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=