rummet och r ä t te n 493 i idealet att utsidan skulle spegla insidan. Fasadschemat utformades till viss del oregelbundet på så sätt att entréer och trapphus inte förlades till mittpunkten, det förekom också olikformiga fönster och det fanns ingen symmetri i fönster- eller balkongplacering. Samtidigt hade man inte övergett idén om rytm och växelverkan, det fanns så att säga inget överraskande eller uppseendeväckande i uppbyggnaden. De funktionsrelaterade olikheterna mellan husdelarna syntes i allmänhet i volymen, takstolarnas utformning, fönsterordningen och fönsterkaraktären och som i fallet med kommunalhusen valde arkitekterna att framhäva den del av komplexet där salen låg.878 Ibland utgjorde just denna del den mindre av huskropparna, men salen var alltid väl markerad av högresta fönster, och i flera fall fick den sträcka sig genom två våningar. Det arkitektoniska uttryck som förmedlades via bygghandlingarna handlade i första hand om samspelet mellan huskropparnas volymer, och om de beständiga materialens verkan. Jämfört med tingshusens rumsdisposition såsom den tänktes vid sekelskiftet 1900, innehöll arkitekternas förslag på 1950-talet långt fler rum och funktioner. Samtidigt vill jag betona att det vanligtvis var påtagligt grundare strukturer man tänkte sig, det vill säga genomgångsrummen var färre och från noderna utgick många fler vägar. Genom att upprätta två ingångar, avsedda för olika brukare och placerade i var sin ände av planen, var det enkelt att åstadkomma strukturer med tre, högst fyra nivåer. Som häradshövding skulle du kunna röra dig genom entrén till foyén, vidare in i personalkorridoren och därifrån direkt till ditt rum. Som rättssökande skulle du aldrig behöva, eller för den delen kunna röra dig längre än genom porten till vestibulen, och från vestibulen in i salen, eller, om du hade ett annat ärende, genom kansliingången fram till disken som öppnade sig mot trapphallen.Det fanns en lätthet i 1950talets strukturer, de framstår som begripliga, överblickbara, tillgängliga. Sekelskiftets prång och passager saknades helt i dessa förslag. En annan intressant skillnad var att häradshövdingens rum, som i tidigare tingshus hade utgjort det minst integrerade vid sidan om arkivet, nu befann sig på samma syntaktiska nivå som flera andra rum i byggnaden, även om det i meter mätt alltid låg längst ifrån den allmänna trapphallen. Frågan vilka dörrar som var tänkta att vara låsta är förvisso intressant då 878 Arvastson & Hammarlund-Larsson. Rumsdisposition
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=