rummet och r ä t te n 481 871 Axel Oskar Brunnberg var häradshövding i domsagan i närmare 30år,mellan1915 och 1941. Sonen Hans fick uppdraget att rita nytt tingshus 1943. 872 Caldenby, Claes (red.), Arkitektur i förändring:A4, ELLT, Coordinator 1954-91, Svensk byggtjänst, Stockholm, 2000, s. 71-77. Utöver dem med lokal anknytning, om vi nu väljer att kalla länsarkitekterna lokala, fanns ett antal av tingshusens arkitekter som bedrev sin huvudsakliga verksamhet på annat håll i landet. I vissa fall förefaller valet av arkitekt förbryllande, till exempel att Artur von Schmalensee, som precis hade ritat Kanslihusannexet och Solliden på Skansen i Stockholm, kom att stå bakom det nya tingshuset i Rättvik, Dalarna 1951, eller att Gunnar Leche, som var framgångsrik stadsarkitekt i Uppsala, ritade ett tingshus Ramsele, Jämtland 1939. I de allra flesta fall framkommer emellertid motiven. Liksom tidigare genomfördes i stort sett inga tävlingar, jag har bara funnit en enda i Örnsköldsvik, utan istället förefaller tingshusbyggnadsskyldige ha valt arkitekt utifrån personliga referenser och praktiska omständigheter. Hans Brunnberg, som ritade det nya tingshuset för Norra Åsbo domsaga i början av 1940-talet, var till exempel son till den tidigare häradshövdingen.871 Ett annat exempel ger arkitekten Lennart Lundström i en intervju 1998, där han berättar varför han kom att stå bakom ritningarna till Gotlands domsagas tingshus i Visby: “Min far, som var överlantmätare på Gotland, kom med idén att lägga samman domsaga och lantmäteri i en byggnad. De båda myndigheterna hade en hel del samarbete. […] Jag gjorde en utredningsskiss och fick uppdraget.”872 Att uppdragen ofta förmedlades via kontakter bör dock inte betraktas som uttryck för nepotism. Som jag ser det var beställaren, de tingshusbyggnadsskyldige, ingen van byggherre och även om, eller kanske just på grund av att man hade tillgång till byggnadsstyrelsens och den aktuella stadsförvaltningens kompetenser, var man angelägen att hitta arkitekter som var både erkända, och väl kända. Tingshusens arkitekter under 1940,-50och60-talen, deras renommé och ställning i sin samtid, liknar i många avseenden den tidigare epokens. De var välutbildade, erfarna och produktiva utan att för den skull tillhöra de mest kontroversiella. Samtidigt bör sägas om denna tidsperiod, att det i synnerhet var bostäderna och stadsomvandlingarna som stod i arkitekternas fokus.Och framför allt utgjorde frågan om fysisk gestaltning, på ett helt nytt sätt, en politisk kärnfråga i den allmänna samhällsdebatten. Häradsrätterna framstår i sammanhanget som väl etablerade institutioner som, trots den nya rättegångsbalkens krav på oprövade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=