rummet och r ä t te n 475 sig mot en sluten gård med en vattenlek, och den breda, flacka trappan som skulle leda från bottenplan till andra våning måste ses som en tydlig eloge till den äldre kollegans version – också den löpte utefter fönsterväggen. En jämförelse mellan de två hovrättsbyggnaderna visar att även om hovrätten förVästra Sverige var en större institution och Ahlbergs lösning med fyra huskroppar kring en gård skulle ge den en mer sluten prägel, fanns stora likheter mellan de två projekten. Det som förenade dem var den nedtonade monumentaliteten som skapades genom asymmetrierna, den sammanhållna skalan och den mångfald detaljarbeten vilka ofta utgjorde motsvarigheter till äldre tiders arkitektoniska element, men här givna ett nytt innehåll. I Göteborg var det till exempel ett karnaplikt burspråk bredvid huvudentrén och en liten klocka på den stora släta murytan. I Sundsvall var partierna mellan fönstren klädda med faluröda träspån, en miniatyrmässig paradbalkongen var placerad ovanför entrén och i trapphallen fanns ett stort fönster vars placering och rutnätsram fick det att se ut som en landskapsmålning föreställande Bünzowska tjärnen – som låg utanför. Sammanfattningsvis tycks emellertid inte finnas tydliga samband mellan hovrättsbyggnaderna och de samtida tingshusprojekten, förutom i den meningen att arkitekterna bakom samtliga byggnader slöt sig till tidens dominerande ideal (se kapitlet Det byggda, avsnittet Konstruktion och exteriör gestaltning). Beträffande den viktiga principen att hålla förhandlingens aktörer åtskilda innan de möttes i salen, hade den frågan diskuterats och olika lösningar tillämpats långt innan hovrätterna planerades, i bland annat ovan nämnda Conny Nyqvists tingshus för Nordmarks härad i Årjäng (1935-36),Allan Berglunds tingshus i Trollhättan (1938-39) och Gotthard Åhlanders i Skövde (1937). Förläggandet av tingssalen en eller en halvtrappa upp, vilket i hovrättsbyggnadernas fall kom sig av behovet av flera salar, var inte heller en nyhet. Därutöver, vad gäller byggnadsformen och –dispositionen, gav vare sig den uppbrutna rektangeln, som utgjorde Backströms och Reinius grundform, eller Ahlbergs slutna struktur någon efterklang i tingshusen. Dessa arkitekter framstår med andra ord inte som stilbildare och hovrättsbyggnaderna inte som förlagor. Däremot befäste de redan etablerade idéer om hur en domstol bör utformas och som sådana var projekten sannolikt viktiga. Inte minst betydelsefullt var det faktum att Ahlberg i sin presentation i Byggmästaren 1949 satte ord på tankegångar som arkitekterna, i mindre artikulerad form, hade mött och skulle komma att möta i arbetet med tingshusuppdragen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=