rummet och r ä t te n 471 både resa sig och röra sig bakom sina kollegor besvär.Ytterligare en viktig skillnad var det tydligt preciserade och väl tilltagna avståndet mellan domaren och den tilltalades förväntade plats på andra sidan skranket. Det innebar att samtalet dem emellan inte kunde försiggå viskande eller mumlande. Om förhandlingarna skulle äga rum mellan parterna, såsom den redan på 1930-talet kända rättegångsbalken skulle komma att fastslå 1942, behövde samtalet kunna höras av alla inblandade. Därför stod den första åhörarbänken lika nära rummets och samtalets centrum som domarens plats. Intressant att notera är att normalplanens placering av parterna och rätten lämnade ett stort utrymme framför skranket tomt.Vittnesbås saknades fortfarande och exakt var vittnet stod eller satt när hon eller han uppgav sitt vittnesmål var inte markerat. På arkitekternas ritningar från sekelskiftet syntes ingen plats för vittnet, men redan vid den tiden förekom tingssalar som försågs med ett särskilt bord placerat mitt för och ibland kloss an mot domarens bord. Att normalplanen från 1935 saknade vittnesbås antyder att inte heller justitiedepartementet vid den tiden tänkte sig en fast möbel avsett för vittnet. Så sent som1948, när Åsele tingslag bad byggnadsstyrelsen om anvisningar vid byggandet av ett gemensamt tings- och kommunalhus, tog verket fram ett program som innehöll beskrivningar av såväl tingssalens utformning och möblering, som övriga lokaler i tingshusdelen.850 Inte heller i detta dokument fanns ett vittnesbås angivet. Sannolikt var fortfarande tanken att vittnesmål skulle avläggas inför domaren (se diskussionen i kapitlet Rum i användning). Normalplanens spridning och byggnadsstyrelsens övriga granskningskommentarer gällande salen och dess kommunikationer, förefaller ha haft stor betydelse för arkitekternas arbete vid den här tiden. För deras del var de sannolikt väl så viktiga som kännedomen om den förestående rättegångsreformen. På ritningarna från och med1930-talets slut markerades hur som helst alltid parternas platser i salen. Många av de äldre tingshusens salar, vars ritningar saknade utmärkta platser för parterna, hade ändå i sin byggda form försetts med möbler för dem. Dessa bord och stolar var i regel av enklare typ än rättens möblemang, vilket kan tolkas som ett uttryck för parternas underordnade betydelse i förhandlingen. Som jag skall återkomma till i senare avsnitt, var det också fallet med de första partsmöblerna som tillkom efter andra världskriget. 850 RA, BA, U-byrån, Korrespondens ang, landsortsärenden efter 1936, korrespondens mellan verket och Åsele tingslag.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=