domstol e n s nya byggnad 195 0 - tal et 470 jäng, fanns dörrar som till och med öppnade sig i kortsidan bakom rätten. Lösningen måste betraktas som ovanlig. Regeln vid den här tiden var att väggpartiet bildade yttervägg med stora fönsterpartier. I Årjäng tänkte man sig dock belysning genom överljus. På ritningen över salen fanns också markerat, förutom åhörarnas två entrédörrar vid den ena kortsidan, en dörr strax framför skranket vilken enligt rumsordningen ledde vidare till parternas och vittnenas rum. Rättens bord var utformat som en halv ellips med en framskjuten bordsdel mellan skranket och domaren, där det fanns plats för två notarier. Måttet mellan skranket och bordskanten vid domarens plats var särskilt utmärkt till två meter. Placerade framför skranket, vid salens sidor, stod bord för svarande och kärande och bakom kärandens plats ytterligare ett bord för “vakth åkl”, det vill säga landsfiskalen. Slutligen markerades 84 åhörarplatser fördelade på sex rader.Vittnesbås saknades liksom särskilt anvisad pressbänk. I vilken mån rättens plats verkligen var upphöjd, det vill säga om det verkligen fanns ett podium går inte att avgöra. Det fanns emellertid inget tingshus vid den här tiden, och knappt heller i senare tid, där (den stora) salen saknade podium. Byggnadsstyrelsens normalplan uppfyllde kraven som den nya rättegångsbalken ställde, men det är viktigt att poängtera att andra arkitektoniska lösningar också hade kunnat göra det – planen var med andra ord långt ifrån given. Jämfört med de lösningar som arkitekterna vid sekelskiftet 1900 hade föreslagit, och som till stor del hade förverkligats, tycktes normalplanen vid första anblick inte introducera några radikala nyheter. Borden för parterna till exempel, var visserligen markerade men tycktes inte utgöra en del av möblemanget såsom blev norm ett par decennier senare. Det fanns emellertid några viktiga skillnader från de äldre salarna som tyder på ett annat slags funktionsanalys än tidigare hade gjorts. Redan nämnda dörrar, som tillät rätten att nå sina platser utan att passera salen, utgjorde en sådan. Det innebar inte bara att man slapp fysiskt möte med parter eller åhörare i salen, utan möjliggjorde dessutom separata vägar i byggnaden i stort. Därutöver hade rättens utrymme utvidgats påtagligt på bekostnad av åhörarnas utrymme.Tidigare hade det visserligen funnits podier som sträckte sig över halva salen, men där rörde sig också parter och vittnen upp på podiet och innanför skranket om det fanns ett sådant. I byggnadsstyrelsens förslag förväntades ingen utom rätten och skrivaren befinna sig innanför skranket. Utrymmet var likväl tänkt att vara så stort att rättens ledamöter skulle kunna ha plats att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=