rummet och r ä t te n 467 trappa kunna bortgå”, skriver handläggande byggnadsråd och chef för byggnadsstyrelsens utredningsbyrå, GunnarWejke.846 I alla tre fallen kan invändningarna tyckas förnuftiga,men avnämarna bemötte inte alltid byggnadsstyrelsens idéer om lämplighet med förståelse. I fallet med Svenstavik, Härjedalen, där Bergs tingslag lät uppföra ett tingshus 1928 efter ritningar av arkitekten Anders Ekman från Östersund, författade häradshövdingen en utförlig skrivelse till byggnadsstyrelsen för att bemöta den kritik mot byggnadens utformning som verket hade förmedlat: Skrivelsen är intressant av många skäl, inte minst för häradshövdingens explicita beskrivning av skillnaderna mellan norr och söder, och mellan land och stad. Framför allt förmedlade den en syn på rummets organisation som stred mot idén att aktörerna skulle hållas åtskilda; häradshövdingen får nästan föreslaget att framstå som löjligt. Han pekar också på något som alla säkert var medvetna om, men som inte talades om i dokument, nämligen det faktum att den mest utsatta positionen någon kunde ha var den framför domarens bord. Vad häradshövdingen därutöver i klartext låter framföra, å tingshusbyggnadsskyldiges vägnar, är att de centrala myndigheterna må komma med sina direktiv, men de vet lite om de lokala förhållandena. I brevet 846 RA, BA, U-byrån, Korrespondens ang, landsortsärenden efter 1936, Skrivelse till häradshövding Sven Rönnquist 11 december 1947, dnr U421. 847 RA, BA, U-byrån, Korrespondens ang, landsortsärenden före 1936, Skrivelse från häradshövdingen HaraldWullt till byggnadsstyrelsen 17 mars 1929. Förhållandena här upp äro givetvis icke att jämföra med dem längre söderut i folkrika och stora domsagor. Bergs tingslag, som utgöres av en fredlig bondebygd, hyser endast omkring7200personer.Rannsakningar äro en jämförelsevis sällsynt företeelse […]. De fångar, som komma att förvaras i tingshusets häkte, torde för övrigt vara att anse såsom i allmänhet synnerligen lätthanterliga och på intet vis jämförbara med större städers grövre förbrytare. Skulle bland dem förekomma någon med mera utvecklad kriminalitet kan detta för visst betraktas såsom ett undantag, till vilket icke bör tagas hänsyn vid häktets anordning. […] Det torde icke göra något till eller från om en fånge föres genom den lilla vestibulen, som väl i de flesta fall är folktom eller åtminstone icke hyser andra personer än dem, som tänka övervara rannsakningen. Om de få titta på fången i vestibulen eller i salen kan väl ingen spela någon roll.[…] Enligt mitt förmenande torde det för fången vara pinsammast att stå uppe på estraden framför domarbordet, där han ju bäst kan iakttas av tingsmenigheten.847
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=