rummet och r ä t te n 453 kostades av staten.812 Även om lagen som reglerade tingshusets utformning fortsatte att vara vag och ge utrymme för en stor variation av tolkningar, innebar detaljregleringen av kansliets karaktär och tingshusbyggnadsskyldige skyldigheter i övrigt, en ny syn på domstolslokalerna som satte snävare ramar för gestaltningen. I en viktig paragraf i rättegångsbalkens domsagostadga, 46§, fastslogs också att häradshövdingen skulle övervaka att kanslilokalerna var i tillfredsställande skick och att inventarierna vårdades. Det var han som skulle göra framställning hos tingshusbyggnadsskyldige eller staten om nyanskaffning och reparationer om sådana krävdes. Därmed involverades också häradshövdingen i lokalfrågan, och det framstod som än mer självklart att han var ordförande i tingshusbyggnadsskyldiges tingshusstyrelse och/eller byggnadskommitté. I sammanhanget kan också nämnas den kungörelse från 10 juli 1947 om “tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m.m” som infogades i nya rättegångsbalken första kapitel. Kungörelsen reglerade hur uppropslistorna skulle utformas och anslås, och hur kallelse till förhandling i domstol skulle ske. Den stadgade till exempel att listorna skulle förteckna mål och ärenden vilka dessutom skulle delas in i grupper “med angivande av visst klockslag före vilket de till varje grupp hörande målen och ärendena ej komma att uppropas.”813 Uppropslistor hade funnits tidigare, men de hade inte varit reglerade i lag, och praxis hade sannolikt varierat från en domsaga till en annan. Som jag tolkar kungörelsen var den ett uttryck för den strävan efter effektivitet som präglade rättegångsbalken i sin helhet. Den tycks också peka på att rättsväsendets representanter inte längre föreställde sig att allmänheten bevistade tinget, i äldre tiders bemärkelse.Den bild av rättssalen som framträder är snarare ett glest befolkat rum vars besökare finns på plats för att just detta särskilda ärende angår dem. Ytterligare en skillnad från tidigare förhållanden var att den nya balken fastställde olika tillvägagångssätt för brottmål respektive civilmål. Tidigare hade visserligen funnits en lagstadgad ärendeföljd vid tingen som bland annat innebar att brottmål togs upp före civilmål. Svåra brott hade dessutom gett upphov till urtima ting där inga andra ärenden behandlades. Förändringen i och med nya rättegångsbalken bestod i att tvister nu först skulle tas upp vid en skriftlig och muntlig 812 Lag 18 juli 1942, nr 658, om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, 1§. 813 Kungl. Kungörelse 10 juli 1947 om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m.m.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=