domstol e n s nya byggnad 195 0 - tal et 440 taren i huset framkommer att tingshusstyrelsen och byggnadskommittén, under projekteringens gång, alltid framhöll ändamålsenlighet som argument för valet av de ofta påkostade materialen.784 Det var inte en fråga om estetik eller omotiverade dyrbarheter utan om vilka ytskikt som var hållbara.Marmor håller i många år liksom parkettgolv av teak, det släta teglet i vänthallen bekoms inte av feta fingrar eller vassa föremål och möblemang av valnöt bör snarare betraktas som standard än extravagans. Man letade efter det hållbara och praktiska, en arkitektur som skulle tåla många års slitage. De utrymmen som skulle vara tillgängliga för allmänheten skulle göras extra oömma och då var till exempel tegel bättre än en målad eller tapetserad yta. I golvet i foajén antog man den nymodiga och dyra lösningen med värmeslingor eftersom element inte passade på tegelväggarna. I tingshusstyrelsens tolkning var hög kvalitet ändamålsenligt.Att de samtidigt kunde framhålla vikten av ett monumentalt hus utgjorde i deras ögon ingen motsättning, det handlade om att inte förhäva sig. Som jag förstår källmaterialet var valet av material både ett uttryck för byggnadskommitténs långsiktiga tänkande, och för deras syn på hur ett tingshus ska se ut. Det lämpade sig inte att bygga en barack även om det hade varit det billigaste. Som egenpraktiserande arkitekt hade Robert Larsson ritat tingshuset men han arvoderades också av tingshusstyrelsen för att fungera som arbetsledare under byggets gång. Relationen mellan styrelsen och arkitekten förefaller ha varit mestadels god under den långa tidsperioden, men när tingshuset nästan var färdigt och tiden blev knapp, förändrades situationen. I ett brev till länsarkitekten, som också fungerade som en av kontrollanterna, uttryckte tingshusstyrelsens ordförande sin oro över det han beskriver “arkitektens långsamhet.”785 Häradshövdingen och två ledamöter ur tingshusstyrelsen hade sökt upp Larsson som hade lovat att bli klar med det han förbundit sig att göra på utsatt tid, men ändå blev ritningarna till trappräckena och belysningen försenade.Hantverkarna på byggplatsen hävdade dessutom att arkitekten sällan sågs till för att arbetsleda och fatta de svåra besluten.Tingshusstyrelsens missnöje uppstod typiskt nog i slutet av en lång byggprocess då invigningsdatumet var fastslaget och inbjudningarna utskickade. Det visar både på det nära samröret mellan arkitekt och beställare och på det starkt personliga engagemanget hos enskilda ledamöter i tingshusstyrelsen.Arki784 Intervju med Torsten Nilsson, tingshusvaktmästare 1952-1986, 2002-08-16. 785 KT, TGAV, Korrespondens mellan tingshusstyrelsens ordförande Martin Larsson och länsarkitekten Allan Nilsson 11/10 1952.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=