t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 414 med sin boställesförmån vilket skedde genom ett cirkulär 1874.748 De anslagna boställena skulle vara indragna till statsverket senast 1876 och häradshövdingarna fick därefter ordna med boendet på egen hand.Anställda vid järnvägen, fängelser och ett litet antal högt uppsatta personer inom statlig förvaltning behöll sina boställen långt in på 1900-talet, men de flesta yrkesgrupper förlorade dem i slutet av1800-talet.Dels ansågs att innehavarna tvingades satsa alltför stor del av sin tid, kraft och sina medel på att underhålla byggnaderna, dels försatte de täta bytena av innehavare gårdarna i dåligt skick. Därutöver varierade boställena så mycket i standard och form, att ojämlikheterna statstjänstemännen emellan ansågs för stora.749 När häradshövdingarna därmed stod utan boställe, men fortfarande med skyldigheten att upplåta plats för kansliarbetet, tycks de flesta ha valt att bosätta sig i domsagans största stad.Omkring en femtedel av de tingslag som byggde ett nytt tingshus vid tiden valde att låta inreda en våning åt häradshövdingen i själva tingshuset, och kom därigenom att agera hyresvärd åt sin egen domare.Ofta var häradshövdingen emellertid ledamot i den styrelse som hade tingshusbyggnadsskyldiges uppdrag att sköta planeringen och förvaltningen av tingshuset, och inte sällan initierade han själva ny- eller tillbygget och följde byggnationen med stort, även privat, intresse. Relationen mellan honom och tingshusbyggnadsskyldige framstår inte som den mellan hyresgäst och hyresvärd, snarare beskrevs bostadsfrågan i de sammanhang där häradshövdingen erbjöds en våning som en lämplig lösning som gagnade båda parter. Från häradshövdingens horisont var det praktiskt att bo nära arbetet, och karriärens krav på flyttbarhet var också ett gott skäl att hellre hyra än köpa. Varför så få tingshus trots allt försågs med en bostadsvåning för häradshövdingen tycks främst ha handlat om att domhavanden inte var redo att bosätta sig på tingsstället, som trots järnvägsdragning och nybliven status som municipalsamhälle eller köping fortfarande hade en lantlig karaktär. I biografin om Karl Schlyter, som var jurist, justitieminister, hovrättspresident mm under första hälften av 1900-talet, skrev 748 Kungl. Cirkulär 5.6.1874. I cirkuläret preciseras att tingslaget förbehålles rätten att, mot avgift, använda det gamla boställets mark till tingsplats eller bostadslägenhet för domaren (§1). 749 Westerhult samt Nordisk Familjebok, 1800-talsutgåvan, rubrik “Boställen” av FA Andersson, kammarråd, Carl vWestman, häradshövding och CAT Björkman, generaldirektör och chef för skogsstyrelsen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=