t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 412 Att rätten förfogade över så mycket som en tredjedel av salens yta ansåg han som anmärkningsvärt mycket, och något som fick allvarliga konsekvenser för nyttjandet i övrigt eftersom de andra aktörernas utrymme begränsades. Som journalist och rättegångsreporter var han framför allt missnöjd med att pressen, referenterna, riskerade att förpassas till läktaren varifrån de inte kunde höra vad som sades, än mindre referera det i tidningen.Viktigast är emellertid hans beskrivning av parternas plats som en annan del av rummet än den där åklagare och eventuella advokater förväntades uppehålla sig. Parterna förväntades sitta i den del av salen som jag istället skulle ha beskrivit som åhörarnas, och där skulle därför inga åhörare vara – de skulle inte (behöva) beblanda sig. Ordningen var som jag skrev tidigare inkvisitorisk med ackusatoriska inslag, och det innebar en annan roll för parterna än den vi är vana vid. De uppmanades visserligen att stiga fram och tala inför rätten,men åklagaren och den eventuelle advokaten var långt mer passiva än dagens ombud. Det var ordföranden som ställde frågorna, och drev förhandlingen framåt. Salen var i den meningen hans; han ägde förhandlingen. En annan intressant detalj är att utrymmet nedanför rätten, åklagarens, advokatens (och referenternas) plats, framställdes som inhägnat. I min tolkning var rätten avskild från övriga aktörer med ett skrank, och åhörarna från parterna med ett annat, medan rummet däremellan framstod som en öppen spelplan. Journalistens skildring av detta utrymme som en sluten skådeplats verkar emellertid peka på en glidning i perspektiv. Om vi tänker oss det inkvisitoriska förfarandet som en uppvisning inför kritisk publik, medan det ackusatoriska är en match mellan jämbördiga parter kan inte rummet beskrivas på samma sätt. Det förstnämnda förfarandets rum, det inkvisitoriska och inhägnade, skall exponeras för sin publik, medan det sistnämnda, ackusatoriska och öppna, skall lämnas åt parterna att disponera. Utan att dra alltför långtgående slutsatser kan konstateras att utformningen av salen i Bråbygdens tingshus i Norrköping uppenbarligen var utformat för och också förväntades fördela aktörerna i rummet, anvisa dem särskilda platser och inrätta dem i särskilda relationer. Det märkliga är att förändringen mot ett ackusatoriskt förfarande, som vid den här tiden redan hade inletts, skedde samtidigt 746 Norrköpings Tidningar 1904-08-17. står blott ungefär en tredjedel af salen åt parterna, hvilka alltså icke få stort bättre plats än i gamla tingslokalen. Åhörarne få väl sitta på läktaren och använda det intilliggande skrifrummet till väntrum.746
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=