rummet och r ä t te n 407 Som jag skrev i tidigare kapitel varierade möbleringen från ett tingshus till ett annat och det som avgjorde hur människor rörde sig i rättssalen tycks i slutänden ha varit domhavanden. Huvudprincipen, som likväl var den samma oavsett möbleringsplan, innebar att salen var delad i tre områden avsedda för tre grupper av aktörer: rätten, parterna respektive åhörarna. Beroende på salens utformning stod parter och vittnen på eller nedanför podiet, innanför eller framför skranket.Möbleringen som den i Leksands tingssal innebar att man som ledamot av rätten stannade bakom det skrank som det täckta bordet bildade, men att man likväl befann sig på samma podium som parter och vittnen. I denna sal fanns ingen avskrankning vid podiets front mot åhörarna. I det gamla tingshuset, som hade byggts till så sent som1900, hade skranket inhägnat platsen där rättegången utspelade sig, det vill säga både rättens och parternas utrymme. Där hade emellertid nämnden suttit på ett podium medan den som talade inför rätten stod nedanför, framför ett långt tvärställt bord som fungerade som skärm mellan den talande och domarbordet. I salar som de i Vara ellerTidaholm, fanns förutom de bord som ledamöterna satt vid, inget som inhägnade eller avskärmade dem från parterna när dessa steg upp på podiet för att tala. I Tidaholm, där skranket öppnade sig just framför domarsätet, framstod podiet som en upplyst skådeplats, som om rättens alla deltagare uppträdde på samma scen. Jämfört med de typiserade förhållanden som kom att råda i de nya tingshusen på 1950-och1960-talen, innebar situationen kring sekelskiftet 1900 att det fanns en stor variation i sättet att ordna salarna. Det var som om vare sig arkitekter eller tingshusstyrelser visste hur man skulle röra sig i rättens nya rum. Parterna disponerade flyttbara bord som i regel var placerade vid salens långsidor och inte sällan på själva podiet som då var mycket stort. När man skulle tala inför rätten trädde man precis som tidigare fram och närmade sig domaren,man stod som häradshövdingen HaraldWullt uttryckte det “på estraden, framför domarbordet.”744 Och självfallet stod man upp inför rätten, även vittnet. Den som skulle svära eden gjorde det med “hand å bok”, med handen eller några fingrar på bibeln som låg uppslagen framför domaren.Med tanke på den diskussion om muntlighet som senare kom att föras, och som handlade om behovet att 744 RA, Byggnadsstyrelsens arkiv (BA), U-byrån, Korrespondens ang, landsortsärenden före 1936, Skrivelse från häradshövdingen HaraldWullt till byggnadsstyrelsen 17 mars 1929.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=