t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 406 743 Om svårigheterna att höra, se Sturkell 1997. i de tidigare enbart kaminuppvärmda salarna. De nya husens rumsdisposition innebar att man som tingsbesökare rörde sig utmed byggnadens mittaxel från det att man steg genom entrédörren, ibland till och med genom grinden, tills dess man satte sig på sin plats i åhörarbänken. Rumsdispositionen i kombination med den nya långsträckta formen; ingång i ena kortsidan och en tydligt påbjuden framåtrörelse, den imponerande takhöjden och ett stort korlikt podium med skrank, hade gett salarna en otvetydig prägel av kyrkorum. I många fall hade också ett stort fönsterparti inpassats i fondväggen bakom rätten, vilket innebar att man som åhörare stundom blev bländad av ljuset. Jämfört med tidigare förhållanden innebar de nya salarnas utformning en i flera avseenden ny förhandlingssituation. Som har påpekats tidigare innebar utformningen att avståndet mellan ingången och domarens plats ökade påtagligt. I de gamla husen hade det sällan varit större än sex, sju meter, medan det i de nya rättssalarna var omkring 12-13 meter. Den fysiska distansen hade till följd att parter och åhörare hade ännu svårare än tidigare att höra vad som sades under förhandlingens gång.743Vilka konsekvenser det i sin tur fick, för relationen mellan förhandlingens parter, och mellan parterna och åhörarna, är svårare att fastslå. Om domaren krävde att rättsförhandlingen skulle kunna höras av samtliga i salen bör utsagor och vittnesmål i många fall ha varit besvärande för de inblandade, som tvingades ropa ut sina ibland plågsamma upplevelser. Om domaren inte var lika krävande kom förhandlingen å andra sidan att försiggå mellan aktörerna längst fram i salen, varvid nämnd och menighet riskerade att bara höra ett mummel. Om ett syfte med de nya salarna var distansering och anonymisering kan effekten på sätt och vis ha blivit den motsatta – förhandlingens aktörer slöt sig samman i en liten del av den mycket stora salen, medan åhörarna blev de som fick erfara effekterna av de nya måtten. I de nya husen hade åhörarna sittplatser, vanligtvis långbänkar med utformning som överensstämde med rättens möbler. Från det höga och väl tilltagna podiet kunde domaren och nämnden överblicka menigheten, och även om nämndemännen fortfarande satt på hårda pinnstolar, hade hela rätten fått större utrymme innanför skranket. Någon plats vid samma bord som domaren fick inte nämndemännen förrän efter nästa ny- och ombyggnadsperiod på 1950-talet, då tingshusbyggnadsskyldige ofta passade på att byta ut hela möblemanget i salen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=