rummet och r ä t te n 399 Scenen från häradsrättens sessionssal är hämtad ur Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes som publicerades första gången1924 och utspelade sig någon gång i början av1920-talet.Visserligen är det en burlesk skildring men som illustration belyser den några viktiga aspekter av dåtidens rättegångsförhållanden.Tingsdagarna var få och välbesökta, och även om tingshusen hade flyttat till staden, salarna getts en kyrklik utformning och åhörarna fått sittplatser i form av bänkrader som lätt kunde övervakas av en vaktmästare, spottades det fortfarande inomhus.732 Menigheten anvisades en plats och disciplinerades av och i rummet, men den tog det samtidigt i anspråk. Som ritual betraktat förändrades ordningen vid tinget i viss mån under seklets sista decennier. 1872 fastställdes att tingspredikan bara skulle ske en gång om året, på det första lagtima tingets första dag,men den kunde fortfarande förrättas i tingssalen om kyrkan låg för långt bort.733 Sannolikt resonerade man att häradsrätten sammanträdde så ofta att predikan vid varje tillfälle skulle vara en överdrivet from handling. Förändringen kan tyckas trivial, men den tyder på en mer pragmatisk inställning till häradsrättens sammankomster som därmed också torde ha fått en mindre högtidlig karaktär. Tio år senare angavs i en förordning att häradsrättens ordförande i början av varje sammanträde skulle anslå en lista där “de till tinget eller sammanträdet instämda eller uppskjutna mål äro för hvarje rättegångsdag uppförda i den ordning, i hvilken han har för afsigt att uppropa dem för handläggning.”734 Han skulle med andra ord se till att människor 731 Sjöberg, Birger, Kvartetten som sprängdes En bok för alla, Stockholm2002 (1924), s. 414. 732 Samtal och korrespondens med Eve Sassarsson, september 2005. Eve Sassarsson är son till Nils Sassarsson som var tingshusvaktmästare i Degeberga 1926-1954. 733 Kunglig Förordning 19 juli 1872. 734 Kunglig kungörelse ang.uppropslistor vid de allmänna domstolarna,6oktober 1882. Både den första och den andra bänken voro nu tätt besatta av en rörlig och nervös publik,och som en tillförlitlig mätare på det oroliga tillståndet tjänstgjorde en ljusblå emaljspottlåda, den enda livande färgklicken i denna vävnad av grått i grått.Vaktmästaren […] hade helt nyss väsande uppmanat de närvarande sjömännen, att icke spotta på golvet, varav följde, att sjömännen som hade sina platser på den andra bänken, vredgat krävde av publiken på första bänken, att spottlådan under sina vandringar måtte få gå laget runt och icke bara hållas i rörelse framför första parkett.731 Salens praktik och aktörer
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=