t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 398 övernattning av nämndemännen och som arkiv, dessutom låg en stuga på andra sidan tingshusträdgården där häradstjänaren som också försörjde sig som stenmursläggare, levde tillsammans med sin familj.Till gården hörde slutligen två statbyggnader, där flera familjer levde, bland andra häradshövdingens kusk. Som de flesta bebyggelsemiljöer vid tiden bodde människor nära varandra men under vitt skilda ekonomiska betingelser. Lekander beskrev platsen som en gemytlig värld, och den gängse socioekonomiska organisationen som den bästa av ordningar. Som en lustig anekdot, och för att illustrera sin överordnades flit och excentriska läggning, berättade han angående sin tillvaro i tingshuset att domhavanden, mitt i natten, kunde komma upp för spiraltrappan som ledde mellan dennes arbetsrum och notarien Lekanders arbets- och bostadsrum, för att hämta handlingar som han behövde i sitt skrivarbete.730 Episoden pekar på både närhet och underordning; i Lundegård levde man tätt samman och delade domsagans vedermödor, samtidigt vore det omöjligt att tänka sig att det omvända kunde äga rum. En notarie skulle aldrig stiga in i häradshövdingens sovrum för att hämta handlingar. Det visar också hur broderskapet var en förutsättning för systemets fortlevnad, en häradshövding kunde aldrig stiga in notariens sovrum om denne var en kvinna. Kanslikulturen var vid den här tiden bara i sin linda och som Modéer påpekade präglades ordningen vid sekelskiftet 1900 fortfarande av ett gammalt mönster som innebar att häradshövdingen inte bara var chef utan ingrep i alla delar av sina underordnades liv. Ställer vi de samtida tingshusens rumsdisposition i relation till det patriarkala systemet kan konstateras att korridorssystemen, som Asplund kritiserade, kan tolkas som ett försök att skapa miljöer som tillät större distans och större professionalitet i relationerna. Samtidigt är det tydligt att det inte var domhavandens och notariernas vardag som satte ramarna för tingshusets utformning utan det lilla antal dagar i månaden då förhandlingar pågick i salen. Och de arkitektoniska lösningarna, som tycktes grundade på föreställningar om (kroppslig) separation och avstånd mellan aktörerna i tingshuset, verkade heller inte omvälvande på förhållandet mellan häradshövdingens och notariernas rum. Det fortsatte att vara väsentligen sig likt men så var heller inte själva rumsordningen radikalt förändrad. 730 Lekander, s. 58.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=