rummet och r ä t te n 391 tokollen i ett mål med orden: här har du ett mål, som du kan få öva dig på med att skriva utslag. Jag satte mig att läsa målet, då och då avbruten av en stämpelköpare, och då jag läst det, totade jag till ett utslag, som jag sedan överbragte […].”715 Stämplarna var en viktig anledning till varför människor hade ärende till tinget och som fler än Hellner har vittnat om upptog försäljningen en stor del av notariernas tid.Att stämplarna hanterades korrekt var inte minst viktigt eftersom förtjänsten från försäljningen tillföll domaren, som en del av hans inkomst.Axel Lekander som gjorde sin tingsmeritering på Öland i början av1900-talet gick så långt som att beskriva det som en “liten butik […] där advokater, nämndemän och andra pappersdrakar lösa domboksutdrag, inteckningar mm.”716 Han påpekade också att om ordföranden reste till tinget på egen hand fick allt skötas från domarbordet.717 Då upprättades en kö i själva tingssalen och var och en fick stiga fram med sitt ärende till domaren som för en stund förvandlades till en handlare bakom disk. På domsagokansliet, som vid den här tiden tycks ha syftat både på en plats och en funktion, arbetade vanligtvis häradshövdingen och en eller ett par notarier. Skrivhjälp förekom sedan tidigare och anlitades vid behov av häradshövdingen själv. Under tidigt 1800-tal hände det att yngre jurister fungerade som skrivare under en kort period innan de var tingsmyndiga.Arbetet sköttes emellertid vanligtvis av icke-juridiskt utbildade så kallade tingsskrivare som under seklets första del ofta hade sin arbetsplats på häradshövdingebostället, sida vid sida med häradshövdingen och notarierna.718 Under slutet av1800-talet hade de manliga skrivarna emellertid börjat ersättas av kvinnliga, och under en period förefaller renskrivningsarbetet på många orter inte längre ha utförts i kansliet utan som hemarbete. I till exempel Nedansiljans domsaga, liksom i Ölands häraders domsaga, satt så kallade skrivfröknar hemma och skrev rent handlingarna och stora mängder material fraktades fram och tillbaka mellan tingshuset och deras bostad.719 Var de kvinnliga skrivarna förväntades utföra sitt arbete tycks med andra ord ha varierat från en domsaga till en annan beroende på häradshövdingens inställning, arbetsinsatsens storlek och inte minst de rumsliga förutsättningarna. Av tidigare kapitel framgår att vare sig ritningarna till de nya tingshusen 715 Hellner, Johannes, Minnen och dagböcker 1960, s. 64-65. 716 Lekander, s. 64. 717 Lekander, s. 51-69,Améen, s. 65-76 och Bengtsson. 718 Sturkell 2009, s. 156-159. 719 Karl-Gustaf Hjärnes tal, 20 december 1968, NMA, DPA, Leksands tingsrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=