t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 390 inrätta “något ställe, der å domsagans kansli domaren eller den, som i hans ställe har att besörja löpande göromål, må kunna med visshet träffas.”713 I praktiken avgjorde häradshövdingen hur och var kansliet skulle inrättas, vilket nästan helt och hållet tycks ha berott av var han ville bo. Det var trots allt han som stod för kostnaderna och ofta upplät han rum i sin egen bostad till kansli. Det var också vanligt att han istället hyrde en lägenhet för ändamålet, men som flera notarieskildringar har visat disponerades sällan stora eller väl utrustade lokaler. Eftersom domhavande byttes ut, var kansliet på många orter ingen rumsligt permanent inrättning, tvärtom kunde det flyttas ganska ofta, och ganska lättvindigt; handlingarna, notarierna och den rättssökande allmänheten fick helt enkelt följa häradshövdingen. Förhållandena brukade dock förändras när ett nytt tingshus uppfördes där praxis var att rymliga kansliutrymmen uppläts och möblerades. I regel befriades häradshövdingen därmed från en utgift, även om han formellt sett borde betala hyra till tingshusbyggnadsskyldige. Det är bara i Leksand jag har funnit exempel på att häradshövdingen faktiskt också gjorde det, men det är möjligt att så skedde även i andra delar av landet. Även efter det att särskilda lokaler hade inretts i de nya tingshusen, fortsatte domsagokansliet att vara rumsligt flyttbart eftersom det periodvis packades ihop och upprättades, som en fältstation, på tingsställena under tingen. Många av häradsrättens ärenden krävde inga förhandlingar men skulle ändå behandlas och registreras vid domstolen. Om det skedde vid tingen och ordföranden hade en notarie till hjälp kunde han (för det var fortfarande bara män) få till uppgift att förbereda dessa så kallade småprotokollspapper, såsom lagfarter, inteckningar och förmyndarskapsärenden, innan förhandlingarna inleddes eller till och med under tiden. Det hela försiggick då i ett rum intill tingssalen. Ansvaret för stämpelförsäljning var i sammanhanget en viktig syssla.714 Som idag var man tvungen att erlägga en avgift, ett slags inregistreringsavgift, för att exempelvis ett köpebrev skulle få sin officiella status, och det skedde genom att man köpte stämpelpapper. I sin självbiografi beskrev juristen och politikern Johannes Hellner hur han som ny notarie på 1890-talet fick sälja stämplar till tingsmenigheten, medan domhavande satt i sitt rum och skrev utslag. “Efter en stund var stämpelförsäljningen avslutad och då kom [domaren] in och lämnade mig pro713 NLBb, s. 197. 714 Förordning angående expeditionslösen 7 december 1883.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=