t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 338 järnvägsstationen. Det var en ljusputsad tvåvåningsbyggnad med detaljer i nyrenässans, som genom både sin utformning och sin funktion redan hade en prägel av offentlighet, och dessutom en sal. Frågan om lämplighet tycks ha handlat om tingshusets både placering och utformning.Att det skulle kommunicera offentlig funktion var ett viktigt kriterium. Då handlade det inte så mycket om att manifestera just rättvisa eller domstol utan snarare allmän tillgänglighet och allmän respekt.Vem som i praktiken hade tagit initiativet till ovan nämnda omflyttningar är svårt att fastslå. Tingshusbyggnadsskyldiges styrelser tog det formella beslutet, men i många situationer var det häradshövdingen som stod för kontakterna och utgjorde den drivande parten. Samtidigt bör sägas att vid den här tiden och i de fall jag har studerat, tycks ha rått konsensus kring frågorna. I slutet av 1800-talet medverkade fler aktörer i planeringen och projekteringen av nya tingshus än det någonsin hade gjort tidigare. Kronans inblandning i formfrågorna tycks visserligen ha minskat under senare delen av seklet när överintendentsämbetet överhopades av kyrkooch stadsplaneärenden.Men som tongivande representanter för kronan visade sig istället justitiedepartementet och JO som i både indirekta och direkta ordalag kom att uttrycka sina idéer om häradsrättens lokaler. Genom den nya lagberedningens betänkande och JO:s reseberättelser framträder en strävan att ta avstånd från den tidvis och på vissa orter försumliga hanteringen av häradsrätternas rumsliga behov, och ersätta de nödtorftiga och tillfälliga med ändamålsenliga och för syftet utformade lokaler. Lagberedningens pläderande för ett förstatligande av lokalansvaret tolkar jag också som ett uttryck för denna strävan, och i det avseendet var det en ny tid som hade börjat. Juristerna uttryckte emellertid inga rumsligt precisa föreställningar.Det var viktigare att det fanns ett brandsäkert arkiv än hur det var utformat. Gestaltningsfrågorna kom i allt högre utsträckning att hanteras av privatpraktiserande arkitekter som arbetade på uppdrag av den kollektiva byggherren, de tingshusbyggnadsskyldige. Det är svårt att säga hur deras direktiv formulerades. Med utgångspunkt i ritningarna förefaller det som om arkitekterna tog avstamp i befintliga tingshus för att visserligen förstora strukturen men likväl behålla de huvudsakliga principerna för rummens organisation. Deras inträde som aktörer innebar i det avseendet ingen omvälvande kursändring, även om den stildräkt och de Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=