t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 322 byggnadens yta. Det var emellertid större i police courts än i county courts där det ofta bara bestod av ett trapphus eller en korridor. Att döma av de exempel som Clare Graham framhåller i sin studie, förefaller både brott- och tvistemålens byggnader ha gestaltats med utgångspunkt i en pragmatisk syn på domstolens verksamheter, som om fokus från början till slut låg på funktion snarare än på form.Att många byggnader placerades i en stadsstruktur gjorde sitt till. De kunde till exempel inte ritas som solitärer utan skulle passas in på en trång tomt, ofta oregelbunden till formen, ofta djupare än bred. Ett skäl till varför tidens domstolsbyggnader saknade funktionsspecifik arkitektonisk karaktär var enligt Graham att det statliga organet Office ofWorks ansvarade för domstolsbyggnaderna sedan 1870, och deras arkitekter lade ingen vikt vid att särskilja byggnadskategorierna från varandra. Förfarandet kan jämföras med det tidiga överintendentsämbetets. Det offentliga byggandets stil karaktäriserar hon som fritt klassicerande, men samtidigt anonym.“From the outside,West London might equally well serve as a telephone exchange,Westminster as a post office; their free classical elevations declared ‘Office ofWorks’, rather than ‘County Courts’.”606 Som jag ser det låg emellertid det klassicistiska enbart i enskilda formelement, jämfört med svenska förhållanden framstår första instansens domstolsbyggnader i England som mer präglade av asymmetri och variation än av klassicismens regelbundna fasadscheman och rumsdistribution. Förenande för de engelska salarna, oavsett vilken domstol vi talar om, var att salen eller salarna vanligtvis var inskjutna i rumsstrukturen, omgivna på alla sidor av rum och korridorssystem. Det innebar i sin tur att överljus var en vanlig lösning och ibland hade salen också dubbel takhöjd och var försedd med fönster under taklisten, som ett slags klerestoriefönster, samtidigt som korridorer kunde löpa utmed hela rummet. I jämförelse med svenska förhållanden var de engelska salarna överbelamrade med skrank, bås, bänkar och annan fast inredning. Det kan ofta vara svårt att förstå vem som satt var och inte minst hur de olika aktörerna nådde sina respektive platser. Balkonger för åhörare var vanliga och om inte höjden avskilde menigheten från rättens aktörer, var de likväl helt skilda från varandra eftersom skranket saknade grindar. En möbel som de engelska salarna hade men som de svenska saknade var förhörsbåset. I Sverige stod såväl den åtalade som eventu605 Graham, s. 177. 606 Graham, s. 231.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=