rummet och r ä t te n 303 575 Clason, s. 30-32. nen grundade sig i ett slags hänsyn till rättsskipningens kulturhistoria, innebar den arkitektoniska lösningen, som jag ser det, ett steg i en annan riktning, mot en arkitektursyn som uttrycktes av såväl Arts and Crafts företrädare som senare av funktionalisterna. Med utgångspunkt i Mårtelius resonemang vill jag påstå att den uppdelade huskroppen också kan tolkas som resultatet av arkitektens rationella funktionsanalys och att byggnaden i sin helhet visar prov på en helt annan konservatism eller traditionsmedvetenhet än den Mårtelius utnämnde som Clasons rättesnöre. Jag vill påstå att Clasons lösning i första hand uttryckte en strävan att låta tingshuset motsvara gängse föreställningar om hur en dylik institution borde utformas. Tingshuset skulle bara periodvis användas för tingsförhandlingar, men i första hand och dagligdags skulle det tjäna dels som bostad åt en av borgerlighetens mest aktade personer, dels som arbetsplats. Enligt min mening är det anledningen till varför den byggnadsdel, som kan tyckas borde ha behandlats som byggnadens huvudrum, nämligen tingssalsdelen, fick en nedtonad placering vid en sidogata och att arkitekten snarare dolde än framhävde den i relation till den andra byggnadskroppen. Tingsbesökarnas entréportal må ha getts en påkostad utformning och texten ovanför porten visade att besökaren steg in i ett tingshus, men på grund av byggnadens placering nådde besökaren entrén direkt från trottoaren och slogs därför aldrig av monumentaliteten. Att det inte fanns ett förrum, en plats från vilket byggnaden kunde betraktas och tas i anspråk gjorde att besökaren passerade utan att märka den. Placeringen av bostads- och kanslidelen däremot, vid det representativa stråket Södra Promenaden som sträckte sig som en ringled kring staden, tolkar jag som ett sätt att markera att detta skulle vara den viktigaste byggnadsvolymen. Mittaxeln med portalen och tingsklockan på taket som drog till sig den förbipasserandes uppmärksamhet – dessa element framhävde också bostadsvolymen, varvid salsbyggnaden hamnade i skymundan. Som jag skall återkomma till förstärktes detta ytterligare genom anläggningen av en förträdgård, vilken också ritades in av Clason. Den rent praktiska aspekten av lösningen, att man genom att särskilja byggnaderna från varandra kunde spara uppvärmningskostnader (“Tingssalen, väntrummet och skrifrummet, som endast periodvis äro i användning, uppvärmas genom en kalorifär vid ingången från Södra Kyrkogatan”), var sannolikt inte heller oväsentligt för byggherren.575 En
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=