RB 67

t i ng shu s tar f orm kring sekelskiftet 19 0 0 289 561 Lindahl, 1982, s. 9. 562 Asplund, 1922. 563 Asplund, 1922. och inte mötas. För de arkitekter som hade genomgått konstakademiens arkitektutbildning var frågan om kommunikationer central, Göran Lindahl skrev om den ständiga betoningen av byggnadens läs- och orienterbarhet, det som i Frankrike kallades marche och som handlade om besökarens möte med arkitekturens inre organisation.561 Till skillnad från de franska justitiepalatsen, och från svenska samtida museer, rådhus och läroverk för att nämna några exempel, försågs emellertid inte de svenska tingshusen med tillnärmelsevis lika påkostade och rymliga vänthallar. Som jag skall återkomma till lades fokus istället på salen. De flesta arkitekter valde att utforma rumsdispositionen utifrån en eller flera korridorer som stod i förbindelse med förstugan. Lösningen innebar i sin tur att delar av tingshuset inte längre stod i direkt relation till vare sig tingssalen eller förstugan, i termer av rumssyntax karaktäriserades den av större djup. Med Listers härads tingshus i Sölvesborg som ritades 1919 ville EG Asplund bryta mot detta i tingshussammanhang vedertagna korridorssystem och skapa en i hans mening enklare, grundare och ljusare lösning. Listers härads tingshus var ett av få som var föremål för en arkitekttävling, och enligt programmet skulle huvudvåningen innehålla en sal med plats för 60åhörare och därutöver rum för domare, expedition, skrivare, arkiv, nämnd, åklagare och advokater samt en rymlig förstuga, varifrån alla rum utom arkivet skulle kunna nås.562 Domarens och nämndens rum skulle ligga i direkt anslutning till salen. “Detta eller liknande planprogram är vanligen löst med en förstuga mellan entrén och tingssalen och tvenne mellan tingssalen och tjänstelokalerna dragna smärre korridorer, som lämna entré till de rum, vilka icke ha direkt ingång från förstugan. Det har emellertid synts eftersträvansvärt att undgå dessa vanligen mörka korridorsstumpar och att i stället förena deras yta med förstugans till ett enda rymligt och klart översiktligt entréutrymme.”563Till lösningen hörde också den på 1920-talet idealiserade runda salen, som bara kom att tillämpas i ett par andra tingshus: Erik Högströms hus i Sundsvall (1925) och Conny Nyquists hus i Sunne (1929). Det hade emellertid också gått bra att tillämpa den vanliga rektangulära salen.Att den runda salen aldrig blev gängse handlade om såväl funktion som konstruktion,men varför korridorsystemet inte övergavs är inte lika uppenbart.Troligtvis hade det att göra med att det inte ansågs önskvärt och lämpligt att alla rum skulle vara så lättillgäng-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=