rummet och r ä t te n 287 tärsdrag 1700-talstingshusen från samtida större boställen, tullhus eller postgårdar.Det utgjorde snarare ett slags offentlighetens arkitekturspråk. Förhållandena i slutet av 1800-talet var i många avseenden de samma. Det fanns inga tydligt urskiljbara arkitektoniska komponenter i ritningarna som i väsentliga delar skilde dem från andra institutionsbyggnader uppförda vid samma tid. Salen var visserligen ett givet element och som jag skall redogöra för i nästa avsnitt lät arkitekterna detta rum framträda på ett tydligare sätt i det sena 1800-talets tingshus, än man tidigare hade gjort. Samtidigt uppfördes också skolbyggnader, bankhus, folkets hus, konsert-, missions- och badhus vid samma tid med en stor sal eller hall belägen i byggnadens mitt. Även små tingshus vid den här tiden, sådana som uppfördes utan domsagokansli eller bostadsvåning för häradshövdingen, uppfördes som stora byggnader jämfört med tidigare förhållanden. Frosta härads tingshus i Hörby (1885) för att ta ett exempel, som saknade både kansliutrymmen och bostadsvåning för domaren,mätte knappt 400kvadratmeter i ett plan. Jordvåningen var nästintill lika stor. De största byggnaderna, Ångermanlands Mellersta domsaga hus i Sollefteå (1906) eller Aska, Dals och Bobergs häraders hus i Motala (1910) till exempel,mätte omkring500kvadratmeter i ett plan och dessa hus var uppförda i två och tre fulla våningar. Arkitekterna gav tingshusen dimensioner och en stildräkt som bröt mot tidigare föreställningar, men som samtidigt följde rådande moden. Vad beträffar rumsdispositionen tillämpade de allra flesta en förstorad form av salsplan där sal och vestibul placerades i mittaxeln och omgavs av mer eller mindre symmetriskt ordnade rum, vilka nu var påtagligt fler till antalet jämfört med tidigare salsbyggnader. Under hela perioden fram till andra världskriget fortfor arkitekterna att ge tingshusfasaden en symmetrisk komposition med en tydlig mittaxel. Samtidigt ritades byggnader på 1910-talet i vilka vestibul-salkomplexet försköts i förhållande till mittaxeln, utan att det märktes i entréfasaden, och byggnadsdelar adderades till den (sedvanliga) långsträckta tingshuskroppens baksida. Flera entréer blev nu också regel och det uppstod olika lösningar av rummens disposition kring salen. Att salsplanen inte längre var sexdelad utan bestod av tio rum utöver sal och foajé medförde en större utmaning att binda samman byggnadens olika delar och därigenom styra över vilka aktörer som skulle mötas Rumsindelning och funktioner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=