rummet och r ä t te n 281 formen snart stelnade till en schablon och en föreställning om hur rådhus borde se ut som inte hade med den allt mer diversifierade verksamheten att göra.555 Vad som en gång tjänade en funktion hade fått ett symboliskt innehåll utan uppenbar praktisk nytta. Den tidigare rådande föreställningen om tingshus’ arkitektur, såsom den kom till uttryck genom överintendentsämbetets granskningar, sammanfattade jag i det förra kapitlet som visionen om det kompakta stenhuset, prydligt och överblickbart till sina dimensioner och proportioner, anspråkslöst men värdigt till sin fasadkomposition och lika regelbundet och symmetriskt till sitt inre som till sitt yttre. Rumsdispositionen skulle utgöra en harmonisk syntes där alla delar relaterade till varandra och framför allt till den centralt belägna salen. Även om avvikande idéer hade förekommit, och de flesta tingshus i sin materialiserade form dessutom hade uppförts som timrade konstruktioner, hade denna föreställning likväl dominerat. Sett till skillnaderna mellan den gustavianska tidens arkitektoniska ideal och byggnadsuppgifter och de som gällde under första hälften av 1800-talet, kom inte heller de senare att påverka den grundläggande synen på just tingshusens utformning. I fallet med ämbetsbyggnader hade stramhet i uttrycket varit regel sedan länge.556 När nya tingshus planlades i slutet av seklet utgjorde dimensionerna och stildräkten i flera av dem ett brott mot tidigare föreställningar,men de överensstämde i alla avseenden med samtidens rådande arkitekturideal. Beträffande dimensionerna formades det sena 1800-talets tingshus på arkitekternas ritbord till enorma byggnader, i många fall dubbelt så stora som sina föregångare. Även i de relativt sett små byggnader som också uppfördes, till exempel tingshus utan kansliutrymmen eller bostadsytor, var dimensionerna större än tidigare.Men samtidigt som dimensionerna i sin helhet hade ökat bestod proportionerna. Salen ritades som ett enormt rum, men måtten på de omkringliggande utrymmena gjordes likaledes större, häradshövdingen fick förvisso större rum, men så fick också länsman och notarien etc. En skillnad från tidigare var att arkitektritningarna vid sekelskiftet 1900inte förmedlade en entydig uppfattning om vilket formspråk som 555 Den kommunala förvaltningens behov av kontorsutrymmen kom till exempel inte till uttryck i arkitekturens struktur eller exteriör förrän på 1950-talet: Bloxham Zettersten, s. 70. 556 Om det tidiga 1800-talets nya arkitekturideal: Josephson, Ragnar, Svensk 1800tals-arkitektur: en konturteckning, Stockholm, 1922.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=