rummet och r ä t te n 249 vaka sammanträdena, ha hand om eventuella häktade och vittnen, hantera åhörarnas in- och utträde ur salen, sätta upp ärendelistor, bistå rätten i diverse göromål och tömma spottkopparna. Som i de flesta andra tingslag utgjorde tjänsten ett deltidsarbete som sköttes vid sidan om befattningen som fjärdingsman. Ersättningen var inte hög men till förmånerna hörde fri bostad, ved och rätten att odla grönsaker och potatis på en del av tingshustomten.477 En vanlig tingsdag omkring 1920 inleddes sannolikt av vaktmästaren som iordningsställde salen och vestibulen inför förhandlingarna. Förutom de två stora takkronorna med sina bara glödlampor tändes på domarbordet två bordslampor. Kanske behövde också handlingar läggas fram, vatten fyllas i karafferna och bänkar och stolar ställas på plats. Därefter steg nämndemännen genom sidoentrén, några av dem kanske till och med hade kommit till Leksand kvällen innan och övernattat i vindsvåningen. De samlades i rummet på gaveln och landsfiskalen kom strax därefter. Två notarier satt redan i kansliet och förberedde dagens arbete, och till sist anlände häradshövdingen och ett fåtal åhörare bakom honom. Strax innan klockan nio öppnade vaktmästaren dörrarna till salen och efter att åhörarna hade intagit sina platser kom också rätten med häradshövdingen som ordförande och en av notarierna som protokollförare in i salen. Då, som idag, reste sig de av åhörarna som hunnit bänka sig och när rätten hade satt sig vid det strama träbordet kunde menigheten också göra det. Häradshövdingen öppnade därefter sammanträdet och läste upp det ärende som enligt den gällande uppropslistan var satt att avhandlas först. Beroende på målets art deltog landsfiskalen som åklagare, och vid brottmål fick eventuella vittnen svära eden på bibeln, eller lagboken, som låg uppslagen framför domaren. En företrädare för Kungl. Befallningshavande skulle enligt lag närvara vid tingen. Advokater förekom också men inte regelmässigt, och i enklare mål förde vanligtvis parterna sin egen talan. Hela förhandlingen ägde rum framför domarens bord, dit parter och vittnen kallades i omgångar. Rent rumsligt innebar det en tämligen intim situation så till vida att alla aktörer kom att vistas mycket nära varandra, trots att rummet i övrigt var stort och rättens ledamöter var många. Som åhörare var det sannolikt mycket svårt, nästintill omöjligt, att följa vad som sades framme vid domarbordet såvida inte domaren höll hårt på förhandlingens offentliga karaktär och krävde högröstade deltagare. Var det ett omfattande mål som skulle avhandlas kunde 477 Leche 1968, s. 67.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=